I afton har jag varit på teater. Pjäsen som beskådades var Alfhild Agrells Räddad från 1882 som Östgötateatern och Riksteatern nu sätter upp och turnerar runt med.
Den handlar om Viola och hennes make Oscar som har ett allt annat än lyckligt äktenskap. Viola sitter hemma på kammaren och syr och tar hand om deras son Alf medan Oscar är ute och roar sig. I hemmet finns även Oscars mor som han dyrkar (i övrigt anser han att "den qvinnnliga älskvärdheten trives bäst inom ett trångt omhölje").
Efterhand visar det sig att Oscar har en stor skuld som måste betalas tillbaka snarast om han inte ska hamna inför rätta. Viola har pengarna som skulle kunna täcka skulden men då Oscar ber henne om dem ser hon sin chans att en gång för alla bryta sig ur äktenskapet och samtidigt få vårdnaden om barnet.
Räddad är i första hand en väldigt stark och radikal pjäs om de gifta kvinnornas situation i slutet av 1800-talet. Agrell använde sig av mycket humor för att belysa saker som jag antar att de flesta på den här tiden tog som fullständigt självklara. Men vad som gör den intressant och aktuell än idag är bilden av mannen som målas upp. Oscar försöker framstå som belevad, intellektuell och självständig, medan han i själva verket är oeftertänksam och starkt beroende av sin mor - vilket gör honom ofrivilligt komisk. Även om moderna män knappast skulle yttra saker som "jag kan inte fördraga qvinnor med huvud" så känns inte Oscars fåfänga försök att upprätthålla sin manlighet alltför avlägsen.
En viktig roll i pjäsen spelar också Violas farbror Molle (lysande gestaltad av Mats Huldén) som fungerar som Violas rådgivare och stöd. Hans dräpande sarkasmer förgyller pjäsen och gör att den inte känns så pekoralartad som den lätt skulle ha kunnat bli.
Den ende i dramat vars roll känns lite svårdefinierad och nästan överflödig är Violas barndomskamrat Nils som får ganska stort utrymme. Det är inte det att William Wahlstedt som gestaltar honom spelar dåligt, men jag är lite osäker på vilken funktion han egentligen fyller.
Scenografin är snygg och avskalad. Tyvärr förstörs lite av närvarokänslan när den grå bakgrunden byts ut mot en blå som det står "No signal" på i mitten av första akten. Man kan förstås, som min kompis Peter påpekade, se det som ett postmodernt grepp eftersom pjäsen handlar en del om kommunikation som inte går fram men jag förmodar att det inte var medvetet utan bara något tekniskt problem.
Det förtar dock inte känslan av en stark pjäs där både manus, regi och skådespeleri träffar mitt i prick.
Betyg: 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar