Varför måste vi såra varandra?

Jag blir alltid lite nervös när det drar ihop sig till nytt skivsläpp med Håkan Hellström. Man vet ju aldrig riktigt hur det kommer låta på förhand och jag skulle bli så grymt besviken om han släppte ifrån sig en riktigt dålig skiva. Antagligen är det en fullständigt obefogad oro, men det känns ändå bra att den finns där på något sätt.

Idag hörde jag den första singeln från den nya skivan som släpps om ungefär en månad. Den har fått titeln "För en lång, lång tid" och den gjorde mig i alla fall lite lugnare. Det känns lite tidigt att säga hur väl den står sig i relation till hans tidigare material men jag kan i alla fall konstatera att det är en skön låt. Kanske inte fullt så direkt som hans tidigare singlar, trots en väldigt smittande pianoslinga, men just därför kanske inte heller lika lätt att tröttna på.

Håkan sa i en intervju någon gång att han inte kunde förstå varför alla uppfattade honom som en glad person. På sätt och vis kan jag förstå vad han menar. Hans första skiva inleds trots allt med raderna "Ge mig arsenik/för stan är full av tanter och tragik". Jag vet inte vad ni tycker men i mina öron låter det inte sådär jättemuntert. Men samtidigt får han ju faktiskt skylla sig själv. gör man den ena extatiska spelningen efter den andra är det kanske inte så konstigt att folk uppfattar en som lycklig.
Men jag tror att det är just den där kontrasten, den där balansen (eller kanske snarare obalansen) mellan manisk eufori och djup desperation som gör att jag alltid har tyckt så mycket om honom. Det finns alltför många exempel på artister som bara har ett läge. I synnerhet verkar det ibland som att alla singer-songwriters har skrivit på ett kontrakt där de lovar dyrt och heligt att alltid vara gravallvarliga. Jag har svårt att förstå det. Livet består ju av så mycket mer än bara en känsla, så varför begränsa sig?

"För en lång, lång tid" är, i likhet med "Känn ingen sorg för mig Göteborg", en låt med en väldigt glad melodi men en väldigt olycklig text. Det är absolut inget unikt. Det finns massor av liknande exempel, från ABBA till The Magnetic Fields, men som vanligt funkar det väldigt bra.
Egentligen finns det inget mer att säga. Det är bättre att ni lyssnar.