Going up the country

Helgen har tillbringats i Fränsta, en liten by några mil utanför Sundsvall som jag förmodligen aldrig skulle ha hamnat i om det inte var för att min syster läser en fotokurs på en folkhögskola där. Eftersom hon fyllde år och inte behagade komma hem åkte vi upp. "Om inte Lena kommer till Torfolk så får Torfolk komma till Lena" som det gamla djungelordspråket lyder.

Eftersom Fränsta inte riktigt ligger nästgårds så innebär det alltså att jag har åkt rätt mycket tåg under helgen. Inte för att det är något fel på att åka tåg. Tvärtom. Tåget är, vid sidan av zeppelinaren, det mest bekväma fortskaffningsmedlet och det enda som anstår en gentleman. Och så länge man har ett något så när trevligt sällskap och en bok att försjunka i (i mitt fall John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in") så är det en fröjd att åka tåg.
Ännu mer fröjdefullt blev det dock när vi anlände till Fränsta och Ålsta folkhögskola. Lena visade oss till stugan där vi skulle bo och sen satt vi där och snackade en stund. Vid elvatiden drog sig gamlingarna tillbaka och jag och Lena satte igång med att göra det som man gör på en folkhögskola. Super alltså. Vi tog en vinpava och vandrade upp till ett annat av husen (skolan ser förresten ut som en bullerby med en massa hus som heter saker som "Nygård" och "Norrgård" osv.) där festandet var i full gång.
Det åts popcorn och skrålades och jag gjorde allt för att komma in i gemenskapen genom att be om att få åka scooter och att få bli "veckans elev" (båda sakerna misslyckades). En kille som hette Lasse plockade fram en gitarr och började sjunga Thåström-låtar och jag stämde in. Det är nåt visst med folkhögskolor ändå.

Dagen efter var den så kallade Glacialen. Glacialen är en årlig dag på skolan med uppvisningar, utställningar, stånd och attraktioner. Ni fattar nog grejen.
Eftersom det även finns en äventyrsturism-linje på skolan så fanns det också förstås en del "äventyrs"-grejer. Bland annat kunde man bli upphissad i ett träd om man kände för det. Lite som när Ida blir upphissad i flaggstången i Emil-böckerna. Jag lät mig bli upphissad, två gånger till och med. Fast när jag åkte ner den första gången skrapade jag i repet med armen lite och fick ett sår som fortfarande svider. Dessutom tänkte jag inte på att skrika "Jag kan se ända till Östersund!" när jag hängde där uppe. Det hade ju annars varit en klockren replik.
Man kunde även klättra uppför ett snöre på tid och vinna ett pris men jag kände att jag hade fått nog av äventyr efter luftfärden. Klättrade gjorde däremot min far och Gunne, de hamnade till på köpet i Sundsvalltidningen eftersom några journalister var där och gjorde ett reportage samtidigt.
Efter detta anlände Daniel och Christina från Östersund och deras två illbattingar till ungar, Arvid och Vidar. Arvid, som är i 3-4-årsåldern, är ett energiknippe utan dess like. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket energi som kan rymmas i så små människor. Förmodligen var väl jag också en sån där en gång i tiden även om jag inte riktigt kan komma ihåg det. Det måste hur som helst vara rätt bekvämt att vara så där liten, man kan gnälla nästan hur mycket som helst utan att någon blir sur och man kan ha roligt fast man inte är full.
Hans lillebrorsa, Vidar, är lite lugnare. I alla fall så länge han inte skriker. Men han skrek inte så farligt mycket den här gången, han ägnade sig mer åt att skratta och gurgla och försöka stoppa in fingrarna i kontaktuttag.

Dagen bjöd också på några frestelser som jag, skam till sägandes, inte kunde motstå. Jag försöker ju vara någon sorts vegetarian men på lördagen åt jag alltså kött, inte bara en utan två gånger. Först bjöds det på kolbullar (som är en sorts pannkakor med fläsk i) och senare, till födelsedagsmiddagen, bjöds det på fläskfilé. Vad gör man. Det är ju så löjligt gott och jag tror inte Gud straffar mig för att jag begår några små snedsteg ibland. För övrigt tror jag ju inte på Gud, men ändå.

Syrran ägnade större delen av dagen åt att ansiktsmåla barn. Bland annat förvandlade hon Arvid till Spindelmannen och min far till en fjäril. Farsan var nog det äldsta barnet hon målade men kanske också det mest barnsliga.

På kvällen blev det alltså födelsedagsmiddag, presentutdelning och så vidare. Trevligt förstås men en aning segt efter ett tag. Jag var väl fortfarande lite trött efter gårdagens festande och eftersom vi åt middag redan vi fem blev det ett rätt långt tag som vi bara satt och drack vin och snackade.
Vid elva gick Lena och Kolbjörn iväg för att festa med Lenas kompisar medan jag gick raka vägen till sängen. Ångrade mig faktiskt lite när jag hade lagt mig och upptäckte att jag ändå inte kunde sova. Lasse hade frågat kvällen innan om vi inte kunde jamma lite ihop, han på gitarr och jag på piano, och det hade ju kunnat varit kul förstås. Men nu blev det inte så, jag får kanske komma upp igen någon annan gång.

Idag har det åkts tåg (och buss) igen. Fränsta-Sundsvall-Gävle-Örebro-Karlstad. Som tur var så var det ingen väntetid mellan bytena. Och trots att jag tycker om att åka tåg så är det ändå rätt skönt att vara hemma igen.