Kent - Löfbergs Lila Arena 1/3

Den 22:a november 2002 såg jag Kent för första gången i Löfbergs Lila Arena i Karlstad. Den där spelningen har blivit lite speciell för mig eftersom det var en av de första gångerna som jag var på en stor spelning (jag hade i och för sig sett Bruce Springsteen på Stadion i Stockholm några år tidigare, men då hade jag sittplats rätt långt bak vilket förtog en del av glädjen).
Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg sådär jättemycket av Kentspelningen 2002 men jag minns i alla fall att jag var väldigt imponerad. I synnerhet tyckte jag att det var coolt att de visade skivomslag som de inspirerats av på en storbildsskärm under den avslutande "747".

Igår var jag där igen. Samma lokal, samma band. Enda skillnaden är att jag och Jocke Berg har blivit några år äldre. En del har hänt men samtidigt ganska lite.
Jag har faktiskt inte sett Kent någon gång under de år som gått mellan dessa två gånger. Jag missade den där omtalade tältturnén eftersom jag var någon annanstans när de spelade i Karlstad och sen har det helt enkelt inte blivit av. Men när syrran för några månader sen frågade om jag hade lust att hänga med så tackade jag ja utan någon större tvekan.

Det är förstås en minutiöst regisserad spelning. Bakgrundsfilmerna är oklanderligt snygga, ljudet är kanske inte fantastiskt men bra och låtlistan känns överlag rätt välvald. Jag hade i och för sig tyckt att det hade varit roligt om de hade spelat åtminstone någon låt från någon av de två första skivorna, men samtidigt kan jag förstå att det inte gör det. Det hade kanske brutit av lite väl mycket, dessutom lär de väl vara rätt trötta på till exempel "Blåjeans" och "Kräm (Så nära får ingen gå)".
Varför publiken blir överlycklig av att höra två av deras sämsta låtar "Kärleken väntar" och "Max 500" är för mig en gåta, men det säger förmodligen mer om karlstadspubliken än om Kent. Det känns i alla fall bra att vi slipper höra "FF" och allsång till "Sverige".
Spelningens roligaste ögonblick är förresten när en kille som står brevid mig i publiken skriker "Sami!" och Jocke Berg svarar: "Vad vill du Sami? Det är ju mig det handlar om! Det är MITT ego!". Det är nästan lika kul som att de valde att döpa en skiva till "The hjärta & smärta EP" eller att de låter en barnkör sjunga "Man blir trött på ditt jävla gnäll" på en låt på den skivan.
Överhuvudtaget verkar hela bandet vara på gott humör under kvällen och sånt är ju kul.

Fram till extranumren är det en okej spelning men inte mer än så. Extranumren känns dock så nära perfektionism man kan komma (på ett bra sätt). Första extranumret är, till min och många andras glada förvåning, "Kevlarsjäl" som Jocke tillägnar Harri. Därefter spelar dem "Berlin" (ett av de tre bästa spåren från den nya skivan) och så förstås den alltid lika vackra "747". Det sista extranumret blir "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" och det känns som en väldigt värdig avslutning.

Om jag hade varit fem år yngre hade spelningen kanske fått 5/5 men eftersom jag numera måste tänka på min image som bitter kulturrecensent så får de nöja sig med 3 av 5 popluggar.

Familjen, som spelade förband, var förresten riktigt bra. Synd bara att det var högst fem personer i publiken som dansade.