Det här livet man lever

Välkommen till Guds personliga kundservice. Du är placerad i kö. Det är för närvarande sexmiljarderåttahundramiljonersextiotvåtusenniohundratjugotre personer före dig i kön. Din beräknade väntetid är nittiotvå år, tjugonio dagar och fjorton timmar.
Tack för att du väntar.

[insert: lämplig pausmusik]


Ursäkta, jag kanske borde presentera mig. Hej, jag heter Valdemar och det är mig som den här sagan handlar om. Allt som står här är sant, även det som inte har hänt. Särskilt det.
Anledningen till att jag sitter här och försöker komma i kontakt med Gud är att jag har några klagomål att framföra. För att jag inte ska glömma bort allt jag har att säga så har jag skrivit upp det på en lista. Såhär ser den ut:

1. Finns du på riktigt?
2. Om svaret på min första fråga är ja, har du skägg?
3. Om du inte har skägg, hur ser du då ut?
4. Hur tänkte du egentligen när du skapade människan? Hade du någon särskild poäng med det eller var det bara nåt som du fick för dig?
5. Finns det någon särskild mening med just mitt liv? Eller är det så att mitt liv ingår i någon sorts större mening? Eller är det så att jag ska skapa mig min egen mening? Eller är allt bara meningslöst?
6. Om allt bara är meningslöst, borde jag då sluta fråga så mycket och vara glad ändå?
7. Hur tänkte du egentligen när du skapade trädgårdstomtarna? Om allt har en mening så undrar jag vad trädgårdstomtarnas mening är.
8. Tycker du det är jobbigt med folk som ställer så mycket krav på dig hela tiden?

Tack för att du väntar.

Kanske borde man inte begära så mycket. Kanske borde man glädjas åt det lilla man har. Att man har mat på bordet och att man kan ha det lite trevligt ibland. Det är ju inte alla som har det. En gång läste jag om en gubbe som det var väldigt synd om. Det var synd om honom för aktiekursen hade rasat och han hade förlorat alla pengar som han hade investerat. Det var inte lätt för gubben att vara gubbe längre så han gick hem och hängde sig. Så kan det också gå.


Tack för att du väntar.

Ibland tänker jag på Gud och ibland tänker jag på hans son, Jesus. Jesus han kan han. Gå på vatten och göra vattnet till vin och vinet som egentligen är hans blod kan han bjuda lärjungarna på så de blir runda om fötterna som han kan pussa på så vårtorna försvinner.
Allt detta kan Jesus. Men kan han få ett företag som gått back i flera år att börja gå med vinst? Kan han hålla många bollar i luften och samtidigt vara en god lyssnare och komma med kreativa lösningar?
Nej, det kan han inte. Och inte kan han jobba som dörrvakt heller. För detta krävs utbildning, kompetens, erfarenhet samt goda kunskaper i det rasistiska språket. Kuk är meriterande.

Tack för att du väntar.

Jag var på arbetsintervju häromdagen. Jag satt vid ett litet runt bord och mittemot mig satt en liten rund dam med en scarf runt halsen och jag tänkte att om jag skulle dra hårt i scarfen så skulle hon dö och hennes sista ord skulle bli:
”Va fan gör du… hjälp… Argh! *gurgel*”
Så fantasilöst.

Sen frågade hon mig varför just jag ville ha det här jobbet.
”Det vill jag inte” svarade jag.
”Inte?” sa hon och såg på mig med sina korpögon som kanske inte alls såg ut som en korps för vad vet jag om hur korpögon ser ut egentligen? Men jag skrev så för att det skulle låta bra. Jag gör så ibland.
”Varför kom du då hit?” frågade hon.
”Dom skickade hit mig.”
”Vilka dom?”
Jag pekade ut genom fönstret. Vi var på fjärde våningen och om man hoppade ut så skulle man alldeles säkert dö. Jag funderade en stund på vilken död som var värst – strypdöden eller falldöden. Egentligen kanske det inte spelade någon roll. Dö ska man ju i vilket fall som helst och båda sätten skulle nog gå ganska fort.
”Dö ska man ju i vilket fall som helst” sa jag till korpdamen.
Å andra sidan vill man ju ha lite roligt de här sista sekunderna i livet och då är det ju roligare att hoppa än att bli strypt.

”Vi återkommer” sa korpdamen och reste sig.
”När då?” sa jag.
”Det kan vi inte säga i nuläget.”
”När kan ni säga det då?”
”Det beror på omständigheterna.”
”Vilka omständigheter?”
”Nej, vet du vad. Jag har väl inte tid och stå och tjafsa med dig hela dagen.”
”Jag vill ha godis” sa jag.
”Jaha. Men då får du vända dig någon annanstans, vi kan tyvärr inte stå till tjänst med det på det här företaget.”

Tack för att du väntar.

Sen gick jag till bokaffären och köpte böcker.
”Vill du ha stämpelkort?” sa tjejen med sötaste leendet i kassan.
”Nej” sa jag.
Sen vart det tyst en stund. Sen sa jag inte:
”Vill du gifta dig med mig och älska mig resten av livet och rulla nerför en kulle och trä smultron på små strån och lifta till Italien och bygga en koja i ett träd?”
Varför jag inte sa det vet jag inte. Det hade kunnat bli bra. Men det var liksom nåt som var i vägen. Någonting som sa att hon skulle tycka att jag var konstig som kom med ett så konstigt förslag och förresten kanske hon inte var trevlig heller det visste jag ju egentligen inget om och det kunde ju tänkas att hon redan hade en kille som hon älskade väldigt mycket eller så kanske vi ändå skulle bli tillsammans men då skulle hon upptäcka efter någon månad eller så att jag var en rätt jobbig typ att leva med och så skulle hon förebrå sig själv och en dag skulle jag hitta en lapp på köksbordet där det stod: ”Förlåt… men det var bäst såhär.” Så skulle det alldeles säkert bli. Men ändå.

Tack för att du väntar.

Efter detta gick jag och såg en utställning om Charlie Chaplin på Kulturhuset. Dom visade en film där alla sprang snabbt och ryckigt och hade små hattar på huvudet. Och när Charlie tog flickan under armen och gick iväg mot solnedgången tänkte jag att sådär kunde det kanske vara. Om inte verkligheten var så förbannat verklig.











Det nummer du önskar nå är inte längre i bruk. Var vänlig kontrollera numret och försök igen.