Connys intervju med mig, del 6 (sista delen)

Döden

C: Ja, vi kan ju ta döden först så har vi den gjord?

V: Ja, det är skönt att ha den avklarad!

C: I alla mänskliga kulturen har synen på döden haft betydelse för hur man ser på livet. Vad tänker du på när du hör ordet döden?

V: Vad jag tänker på direkt är ju bilden av döden som nånting svart, liemannen osv. Men det tänker jag förstås bara på för att det är en traditionell bild som påverkat mig.
Men om jag ska säga vad jag tror händer när man dör, så tror jag inte att det händer någonting alls, även om det är väldigt svårt att föreställa sig.

C: Motsatsen till händelse, eller ett slags tillstånd av ingenting? Eller ordet tillstånd kanske är fel i det här sammanhanget?

V: Det är i princip omöjligt att föreställa sig ingenting. Alla våra föreställningar bygger på någonting. Men det är ändå vad jag tror. Jaget utplånas.

C: Ett slags befrielse från existensen?

V: Vet inte om jag skulle säga befrielse, för det är ju liksom ingenting...

C: Nej, det finns ju ingen lättnad i ett tillstånd utan någon som helst upplevelse. Det är mer en total frånvaro.

V: Ja.

C: men om det verkligen är total frånvaro, hur sker det då att ett medvetande kommer till, att ett jag blir till, när det bosätter sig i en kroppslig gestalt? Vartifrån kommer det? Det här jaget som en gång ska bli totalt ingenting, vart kommer det från från början?

V: Det vet jag inte om jag har något svar på.

C: Hur känner du dig inför den frågan?

V: Ja, det kan ju vara intressant att diskutera, men jag tror inte att vi kommer komma fram till nåt svar. Lika lite som det går att bevisa eller motbevisa guds existens, så tror jag inte att man kan bevisa varifrån liv uppkommer.

C: Men till skillnad från den här föreställningen om en yttre gud som du aldrig har sett, så kan man ju säga att du har sett dig själv. Så du vet ju på sätt och vis att du finns nu i alla fall. På sätt och vis! (skrattar) Så väl som man väl någonsin kan ha kunskap om nånting, så är du ju övertygad om att du finns. (egen slutsats, min anm.) Så du är möjligt, du är absolut inget fantasifoster liksom. Min följdfråga blir då, med tanke på att det finns så många kulturer där man förutsätter att själen överlever efter döden. Du nämnde förut en tanke på en världssjäl. Hur ser relationen ut mellan din unika själ och världssjälen?

V: Det är intressant. Jag kanske ska säga att jag inte är helt säker på om jag tror på det här med en världssjäl, men det känns i alla fall som en sorts lättnad för mig att tänka att det finns en världssjäl. Det är lättare att acceptera existensen om man utgår från att det finns en världssjäl.

C: Är det en slags existentiell nallebjörn? (skrattar)

V: Det kan man säga.

C: En slags trygghet som all den här slumpmässigheten ligger i? Att det är jobbigt om man vore utkastad i en kall och osammanhängande rymd utan mening, att man uppstår som ett litet bloss och försvinner igen lika fort?

V: Exakt.

C: Men även om det skulle vara så att du är ett litet bloss. Hur förhåller du dig till tanken att detta bloss som var möjligt en gång, och att normalt sett det som är möjligt "en" gång i naturen oftast är möjligt igen? Att när någonting kan ske en gång, så är det mycket sannolikt att det kan ske igen. (det som som skett är så "sannolikt" att det faktiskt blivit "sant", min anm.) Därför att det har skett, och du har skett!?

Är det felaktigt om man använder en så vetenskaplig syn på något så flyktigt som ens personliga själ eller?

V: Ja, saker sker igen, men dom sker ju sällan på exakt samma sätt.

C: Jo, men även om formen förändras, så föreställer man sig (tänker i alla fall jag, min anm.) även om det kan vara fel, att atomerna som finns i nånting som bryts ner finns kvar och blir del av nånting nytt. Samma atomer i en ny form. Även om kanhända ingenting är tydligt eller självklart på kvantfysisk nivå. (vilket jag inte vet mycket om, min anm.)

V: Jag tror nog att allt som uppstår är unikt, och att ingenting sker på samma sätt två gånger. Men jag kan inte vetenskapligt bevisa att det är så.

C: Just denna "jag-känsla" som du lever med just nu är ju ytterst osannolik att ske igen. (utifrån ett slump-perspektiv, ja till och med ytterst osannolik att den skulle ske en gång i så fall, men likafullt har det skett, min anm.)

Består själen eller jaget av ingenting? I anknytning till den här diskussionen om materiella grejer, och deras övergång från tillstånd till nya tillstånd.

V: Jag vet inte. (lång tystnad/fundering)

C: ja det är ju en väldigt svår och spekulativ diskussion. Vi kanske ska gå till nästa punkt?

V: Ja, det tycker jag.

Frihet och fri vilja

C: Vad är frihet? Finns det frihet? Har vi någon fri vilja?

V: Ja, det tror jag. I och med att vi har en hjärna och en förmåga att fatta beslut, så tror jag att vi kan påverka som vi vill. Jag tror ändå inte att det är yttre saker som styr oss helt och hållet, utan jag tror att vi har en viss förmåga att påverka våra liv, åt det hållet vi vill.

C: Känns det som en viktig sak att tro?

V: Ja, absolut. Det tror jag är minst lika viktigt som det jag sa förut om behovet av att tro att det finns någonting som håller ihop allting. Det finns ett minst lika starkt behov av att tro att jag har en fri vilja. Att jag inte bara är ett offer för allt, och att världen styr mig vart den vill.

C: När uppstår fri vilja då? Har djur fri vilja? är det något som växer fram gradvis i utvecklingen eller har alla en fri vilja?

V: Ja, jag tror att så länge man har känslor så har man en fri vilja också. För då kan man handla utifrån dom känslorna. Kanske har människan en fri vilja i högre utsträckning än djur eftersom vi kan tänka rationellt. Djur är kanske mer offer för yttre omständigheter, men jag tror ändå att de har en viss fri vilja.

C: En sten?

V: Nej, den har ingen fri vilja.

C: Den är alltså väldigt mycket ett offer för yttre omständigheter.

V: Helt och hållet skulle jag nog säga.


C: Om man tänker sig en fri vilja, så tänker man sig väl också ett ansvar, eftersom man kan välja att göra annorlunda? Du tar beslut som du du upplever som gott eller så går du emot din egen vilja. Eller gör alla människor det dom tror är bäst?

V: Nej, ibland går vi nog mot vår egen vilja. Man kan ju ha flera viljor samtidigt. Dom viljorna behöver inte leda åt samma håll. jag kan ju vilja en sak som en rent egoistisk vilja, samtidigt som jag vill nånting för nån annan. Det är ju insikten om att andra människor också har fria viljor.

C: Ja, då är det svårt. Om man fäller sitt omdöme mellan två olika fria viljor, om dom är fria viljor då? Om man har två starka känslor av att man vill två olika saker, då dras man åt två håll.

V: Men samtidigt tror jag att för det mesta sätter man nog större värde på sig själv än på andra. Så att man i dom flesta fall ändå handlar med sin egen vilja.

C: Tror du då att man utifrån sin frihet kan ha ett mer eller mindre sant liv? Att man följer sin mest genuina eller helhetliga vilja, eller hur man ska se på saken? Kan man vara falsk mot sig själv och ljuga bort sin frihet?

V: Ja, det kan man vara. I alla situationer kanske man inte upplever den fria viljan som nåt positivt. Man kan ju tycka att det är väldigt jobbigt att behöva välja. Då kan man avsäga sig den fria viljan och tänka att "jag kommer ändå att påverkas av andra saker".

C: Menar du att man kan låtsas att man är mer påverkad av yttre saker än man egentligen är, som när man säger "oj, det här är omöjligt", fastän det i realiteten finns ett handlingsutrymme?

V: Precis. Man kan ju låta sitt liv styras av slumpen helt och hållet, liksom slå tärning inför alla beslut, istället för att bestämma sig.

C: Låter lite otäckt som jag ser på saken?

V: Ja det tycker jag också.

C: Men du menar alltså att vissa tycker att det kan kännas som en trygghet att vara i sakernas våld.

V: Ja, det tror jag faktiskt. Jag kan också känna så ibland. Fast det är oftast om två viljor står emot varann. Om det är jobbigt att besluta sig för någonting, då kan det vara lättare att bara låta saker ske.

C: Man känner sig rådvill inför en situation och därför blir man passiv alltså?

V: Exakt.

C: Hur kan man få folk att förstå att dom har en fri vilja då, att få dom att förstå att dom har ett personligt ansvar och styr över sitt liv, om nu detta är sant? Finns det nåt sätt att nå fram till människor om det? Eller sig själv för den delen?

V: Jag tror att dom allra flesta inser det. Men i en diskussion tror jag att man kan få människor att öppna sitt medvetande och se att det finns mycket fler möjligheter än man sett tidigare. Att förklara för någon som levt på ett sätt hela sitt liv, att det "är inte nödvändigt att leva så här, utan det finns faktiskt andra möjligheter. Och det är upp till dig själv att bestämma hur du vill leva."

C: Men det är ganska sällan vi gör så, vi kanske har nån rädsla för det? Någonting med integritet och alla har rätt att få vara ifred med sitt eget elände.

V: Jag tror kanske vi är för rädda för det. Att det vore bättre om vi försökte påverka varann lite mer, vilket inte behöver betyda att vi ska säga åt folk att dom ska förändra sig, utan bara att få dom att inse att det finns faktiskt väldigt olika sätt.

C: Jag tror vi kan gå till sista ämnet. (intervjun var ganska lång, och vi började bli sugna på varma smörgåsar som var på väg att bli klara utanför rummet, min anm.) Från Döden och Friheten, till den stora besattheten i västerlandet: Kärleken. (den romantiska kärleken, min anm.)


Kärleken

C: Vad tror du om kärlekens betydelse för människan? Vad är kärlek? Är det olika saker? Finns det kärlek över huvud taget?

V: Man kan ju lägga olika mycket i ordet kärlek. Jag skulle nog säga att kärlek är allting. Alltså meningen med livet, att vi ska ta hand om allting och värdera allting, det kan ju också kallas för kärlek.

En smalare definition är ju kärleken mellan två personer.

C: Vad är det som skiljer dessa former av kärlek från varandra, förutom det du sa om att den ena är riktad till en annan person medan det andra är riktad till allting?

V: Kärleken till hela mänsklighete och hela planeten, bygger väl på att vi känner att alla människor har nånting gemensamt och att det hänger ihop på något sätt. Medan kärleken till en person bygger på att "just den här personen har jag väldigt mycket gemensamt med".

C: Från den allmänna samhörigheten, till den synnerliga samhörigheten.

V: Det kan man säga.

C: Men just kärlek då, vad det är för någonting, om det finns någon definition, eller är det kanske en kränkning mot kärleken att ge den någon slags definition?

V: Jag tror att kärleken innehåller så mycket olika känslor, men...

C: Kan alla känslor vara del av kärlek då eller? Finns det någonting som är uteslutet automatiskt? Kan man vara likgiltigt kär? Är liktgiltighet en känsla för det första? Det kanske mer är frånvaron av en känsla.

V: Ja, jag skulle nog säga att det snarare är frånvaron av en känsla, än känsla. Men jag tror att kärlek kan vara alla former av känslor. Man kan ju hata någon väldigt starkt, men samtidigt känna att man hör ihop med den personen på något sätt.

C: Är känslan av kärlek densamma eller är det bara att den är uppblandad med andra former av känslor? Om du enbart känner hat för en person, säger du då att du känner kärlek för den personen?

V: Nej, det skulle jag inte säga.

C: Fast varför bryr du dig så starkt om den personen då? Om kärlek hänger ihop med samhörighet som du beskrev det i början här, varför, om du inte bryr dig om personen, känner du då hat? Den här frågan blev kanske lite abstrakt...

V: Jo, men det kan väl vara så att även om kärlek inte bygger på hat, så kan kärlek finnas trots hatet. Kärleken bygger ju på positiva känslor, men så kanske inte den som man delar kärleken med, på nåt sätt inte lever upp till de postiva känslorna.

C: Om man inte får nåt gensvar?

V: Exakt. Då kan man känna besvikelse och till och med hat. Men kärleken kan alltså vara så stark att den ändå övervinner dom hatkänslorna.

C: Hur viktigt är det att vara älskad? Eller att vara kär, även om det ju är olika saker?

V: Jag tror det är extremt viktigt för alla att känna att man är älskad av någon. Eller att känna sig behövd i alla fall. Den känslan tror jag är starkare än kärleken till en viss person. Men alltså jag menar att den här mer världsliga kärleken....

C: Den världsliga... tänker du på kärleken till hela världen då? för annars kan man få associationer till den världsliga som i syndiga osv... men jag förstår hur du menar. Tror du att man måste bli älskad först för att kunna älska?

V: Ja, jag tror att om man aldrig har blivit älskad, så är det jättesvårt att älska.

C: Det kan vara intressant i det sammanhanget att många självhjälpsterapeuter säger att "Älska dig Själv, du måste älska dig Själv först innan du kan älska andra". Är den tanken bra?

V: Jo, men det tror jag är bra.

C: Men om man aldrig vairt älskad kan man ge sig själv den kärleken då?

V: Det är nog väldigt svårt. Har man aldrig fått någon kärlek så är det nog svårt både att älska sig själv och att älska andra.

C: Hur viktigt är det då att ha långsiktig kärlek eller långsiktiga relationer? Är det viktig att kärleken är evig?

V: Det är säkert olika starkt hos olika personer. Jag tror att de flesta mår bättre av att vara i en relation än av att inte vara det. Men det behöver inte betyda att man behöver älska samma person i evighet. Det behöver inte vara nåt negativt att byta relation ofta. Om man lever länge med en person, så kan det bli bättre och bättre, eller så försvinner känslorna.

C: Kan man bli immun mot kärleken tillslut? Typ som vid ett drogbruk, där man första gången får en kick, andra gången lite mindre, tills det inte längre ger nån effekt, och då blir det bara abstinens.

V: Det var en ganska bra jämförelse. Jag tror att om man ska ha en långsiktig relation så är det viktigt att man låter den utvecklas på något sätt. Att man inte alltid göra samma saker, kanske också att man inte umgås alltför intensivt hela tiden. Att man låter relationen gå i vågor.

C: Man kan alltså ha lite tolerans för att det kan bli torkaperioder? Att man får vara beredd på motgång också...

V: Om man lever nära inpå varandra så är nog risken väldigt stor att man tröttar ut varandra. Precis som varje person har ett behov av att älska och älskas, så har man behov av ensamhet och isolering från andra känslor.

C: Nåt slags vila efter aktiviteten alltså. När du tänker på den kärleken som tar slut, tänker du då på en romantisk, sexuell relation? Alltså lustmässigt baserad attraktion... Och att när den försvinner så försvinner nyfikenheten... Så att det endast finns en vänskap kvar?

V: Nyfikenheten är väldigt viktig i ett kärleksförhållande. Har man ingen nyfikenhet kvar för varandra så har man ju tömt kärleken.

C: Jag tycker det är intressant också med kärleken till sig själv. För till skillnad från en kärlekspartner så blir man aldrig fri från sig själv. Om man har en period då man är lite mindre passionerat försälskad i sig själv, kanske man uppfylls av en känsla av att man vill bli av med sig själv. Hur ska man se på det? Är det omöjligt att alltid vara förälskad i sig själv?

V: Jag tror nog att också det går i vågor. Det kan nog vara nyttigt också att inte alltid känna sig helt tillfredsställd med sig själv.

C: Du likställer alltså då tillfredsställelse med sig själv med att ha passion i sitt liv. Det hänger ju också ihop med självbild och idealjag, att man kanske kan ha en stark acceptans för sig själv, trots att man ligger långt från sitt ideal? Är det viktigt att vara nära sitt idealjag?

V: På samma sätt som man lär sig att acceptera andras brister lär man sig väl acceptera sina egna brister. Man inser att jag är kanske inte den person jag vill vara, men man kan känna sig nöjd med det ändå.

C: Okej. Jag tror jag nöjer mig där. Tack Valdemar för intervjun!

V: Tack själv!

--------------------

Intervju i tre delar; sammanlagd tid 3 timmar, 19 minuter och 48 sekunder.
Inspelad söndagen den 9 mars 2008.

Intervjun är återgiven i stort sett i sin helhet, med smärre förändringar för tydlighetens skull, samt borttagande av vissa upprepningar. Paranteser har använts för att göra anmärkningar men alla pauser, skratt och tystnader är inte helt konsekvent utskrivna, vilket gör att man inte kan tolka hela samtalets psykologiska känsla fullt ut.

Men betoningen ligger här på orden och den filosofiska dialogen. Jag ser detta som en intervju med inslag av stimulerande dialog. Målet är inte objektivitet i sig, utan autenticitet. Det utgår från antagandet att individens världsbild är resultatet av en ständig dialog mellan subjektet och omvärlden. Målet är alltså att blottlägga individens tankestrukturer i sättet denne förstår sin livsvärld.

För en analys om underliggande känslomässiga motiv krävs en mycket svårare och djupare psykanalytisk undersökning av individen, vilket inte varit syftet med denna intervju/dialog. Jag har medvetet hållit frågorna allmänfilosofiska, inte personliga och specifika. Kopplingar till det egna livet uppmuntras förstås, men är inget måste.