Connys intervju med mig, del 5

Estetiken - konstnärlig kvalitet?


C: Vi kommer tillbaka till känslan och förnuftets roll när vi avgör vad vi uppfattar som gott och ont, sant och falskt, rätt och fel. Finns det nån liknande grund inom estetiken? Alltså nån orsak till varför vi uppfattar nånting som vackert eller fult?

V: Det är intressant. Jag tror nog att vi väldigt sällan förstår ett estetiskt tyckande som grundat på förnuft.

C: Är det omöjligt att bevisa att Shakespeares pjäser är bättre än Linda Bengtzings musik i Schlagerfestivalen?

V: Ja.

C: Oavsett vad det ligger för jobb bakom ett verk? Om jag skriver en haiku på fem minuter och så har vi nån som sitter och skriver i flera år, lever sig in i olika karaktärers utvecklingsdrama och frammanar en massa emotioner hos en stor grupp människor och blir Nobelpristagare i litteratur...

V: Ja, fast den där Haikun på fem minuter kan ju också framkalla känslor hos massvis med människor. Man måste utgå från resultatet. En ögonblicklig skapelse kan ge lika stort värde eller större värde än nåt som tagit jättelång tid.

C: Kan man då säga att Schlagerfestivalen har ännu större värde, än en pjäs skriven för flera hundra år sen, eftersom den sänds på tv för miljoner berörda åskådare?

V: För mig personligen får inte ett verk större värde, ju fler människor som berörs av det. jag kan ju tycka att nånting är fantastiskt, även om det kanske bara är jag som tycker om det och alla andra tycker att det är skit.

C: Ligger alltså skönheten i ögat hos betraktaren som man säger, "in the eye of the beholder"?

V: jag kan ju försöka övertyga andra att "det här" är värt väldigt mycket. Om vi tar Shakespeare och Linda Bentzing som exempel, så kan ju jag säga att "kolla här det här tas upp väldigt viktiga frågor om existensen och livets mening"... "borde ni inte därför sätta ett högre värde på det här?" Samtidigt som jag inte kan bestämma över människor att de ska göra det. Men jag kan ju tycka det.

C: Man kan alltså ha en argumentation runt kvaliten på ett verk... jag tycker det är intressant med tanken på "the eye of the beholder" ... vilket öga är det som ser? Det känns som att det finns nåt slags överenstämmelse mellan många människor inom givna subkulturer etc... som att det finns en likhet i bedömningen... vad beror det på? Är det helt godtyckligt eller?

V: Jag tror det kan vara så att människor som tycker om en viss typ av konst, till exempel, de har ju nånting gemensamt, mer än bara att de tycker om det tror jag. Det kanske finns nån "känsla" hos dessa personer som är starkare. Människor som lyssnar på väldigt harmonisk klassisk musik kanske har ett större behov av harmoni...

C: Medan andra har större behov av disharmoni.

V: Olika känslor är olika starka hos olika individer, men sen kan det ju förändras från tillfälle till tillfälle.

C: Så om du är väldigt arg en dag så kanske du vill ha en riktigt våldsam sång, medan om du känner dig kärleksfull och medlidande så kanske du vill lyssna på nåt som uttrycker en enorm sällsam kärlek. ... Det finns alltså en koppling till känslor som är dominerande i personligheten?

V: Ja det tror jag.

C: Så om man är allvarlig så söker man sig kanske till nåt ödesmättat och allvarligt, medan om man är humoristisk kanske man dras till nåt lättsamt.

V: Jag tror också att det kan vara så att om man är väldigt allvarlig, så kanske man medvetet vill komma bort från den allvarligheten och då lyssnar man på nåt lättsamt istället.

C: Man söker sig till motsatsen alltså. Om man känner sig för lugn inombords kanske man vill ha lite hårdrock, eller...

V: Precis, så kan det vara också... Man kan ha behov av båda delarna... dels att uttycka den känsla man har inom sig genom att

(---inspelningen bryts---- Ungefärligen säger Valdemar här att man både söker sig till estetik som följer ens egen dominerande känsla, men att man också kan välja att söka sig till motsatsen för att minska betoningen på den känslan... oavsett vad det nu är för känsla.)

V: Man kan alltså argumentera för att någonting (estetiskt) är bättre än något annat, men i slutändan är det ändå i betraktarens öga.

C: På sätt och vis är det väl så med många saker. Även om vi anser att nånting är rätt, så finns det fortfarande personer som gör annorlunda. De har ju den friheten. Det finns ju ingen som fängslar nån på grund av dålig musikalitet.

Sen finns det ju massor av konstnärligt uttryck som har flera nivåer, som tar in mer än känsla kanske, som symbolspråk, som man förstår nån slags berättelse i. Då man kommer in på saker som om ett konstnärligt verk kan ha en moralisk status? Om du skriver "Mein Kampf"... kan man då se det som nåt omoraliskt?

V: Nu har jag inte läst Mein Kampf, men jag tror inte den är så speciellt välskriven. Men om den hade haft ett väldigt vackert språk, så skulle det kunna vara ett bra konstverk i den synvinkeln. men sen ska man ju alltid vara försiktig med att tolka konst bokstavligt.

C: Är konstnärens avsikt viktig?

V: (funderande)

C: Till exempel om du skriver en väldigt naturalistisk beskrivning av en våldtäkt, och så säger du att "jag skrev det här i ett pedagogiskt syfte för att få fram hur hemskt det är"... eller "jag skrev det här som en uppmuntran att gå ut och våldta"

V: Det är svårt att säga. I det flesta situationer vet man ju inte konstnärens avsikt. Så oftast har det nog heller ingen betydelse.

C: Du var inne på det här, men menar du då att det är den som läser, eller konsumenten alltså, som har ett ansvar för hur den använder sin upplevelse.

V: När en konstnär har färdigställt sitt verk, så är det ju inte längre konstnärens, utan de som använder det. Och de har möjlighet att använda det på vilket sätt de vill.

C: Det blir alltså på nåt sätt allmän egendom när det kommer ut i den sfären, där vi gemensamt upplever saker?

V: Mmm.


Personlig utveckling

C: Det leder ganska bra in på en grej som jag tänkte ta upp som rör idéer om personlig utveckling. Finns det något sånt som personlig utveckling och vad innebär det i så fall? (med avseende på konstnärligt skapande som en "utvecklande verksamhet", min anm.)

V: Alla personer utvecklas ju på något sätt. Allting som vi gör och som vi kommer i kontakt med formar oss på något sätt. Både positivt och negativt.

C: Vi blir alltså utvecklade av sånt som hänt, sånt vi blir utsatta för?

V: Mmm.

C: Har vi någon roll, någon aktiv roll i den här utvecklingen?

V: Ja, absolut. Vi väljer ju vad vi gör och då kan vi ju i viss mån styra utvecklingen själva. Men man kan inte alltid vara säker på konsekvenserna. Jag kanske har gjort något i ett syfte och så påverkar det något annat syfte, vilket jag inte alltid kan styra. Men till väldigt stor del tror jag att vi har en aktiv roll.

C: Tänker du i termer av personlig utveckling i ditt eget liv? Någon idé om en väg du vill gå eller något du vill bli?

V: Det gör jag nog, fast inte alltid. Men ibland tror jag att jag tänker att "nu ska jag göra det här, för det kommer ge mig mer kunskap inom det här ämnet, och det är ett ämne som jag vill ska få stor betydelse i mitt liv".

C: Som jag har förstått så ligger det för många nära begreppet självförverkligande, att göra nånting med sitt liv liksom. Men hur vet man om man är personligt utvecklad? Alltså om man blivit mer personligt utvecklad än man var förut? Är det per definition så att man alltid blir mer utvecklad eller kan det gå i fel riktning? Kan man bli "personligt invecklad"? (skrattar)

V: Det kan man kanske. (funderar) Jag tror som princip att alla kunskaper och upplevelser leder till utveckling. Det är som pusselbitar. För varje ny sak man läser eller upplever så får man en ny pusselbit, vilket gör att man kan se saker på flera olika sätt. Det är en form av utveckling.

C: Så den som har flest pusselbitar när den dör har den mest helhetliga bilden?

V: Ja, det kan man säga. Sen säger jag ju inte att man alltid måste sträva efter att få en så stor bild som möjligt. Det är upp till var och en att känna efter hur utvecklad man vill bli. (skratt)

C: man kanske trivs bättre med ett fembitars pussel än med ett på hundrafemtio bitar?

V: Jo, det behovet är nog väldigt olika hos olika personer. Många har nog inte alls något stort behov av att utvecklas så mycket. Medan andra har väldigt starkt behov av det.

C: Tror du att det finns något samband mellan personlig utveckling och livskvalitet? Alltså att det här pusslet är berikande på något sätt. Det var kanske en ledande frågeställning, men det kände som en naturligt följdfråga, vad pusslet faktiskt betyder?

Eller om jag skulle formulera den motsatta tanken också då: att vi dras in i en mer och mer pessimistisk sörja av cynism därför att vi förstår hur hemskt allting är, vilket ger oss större insikter och en allt större ansvarsbörda för samvetet?

V: Jag tror att utveckling är positivt. Även om vi inser allt som är negativt i världen, så inser vi också då att vi kan förändra det. Jag tycker det är svårt att säga, men jag tror att utveckling också gör en lyckligare.


Mänsklighetens "utveckling" i stort

C: Det kan vara intressant att koppla idéer om personlig utveckling till utvecklingsidéer som mäniskan har haft om hela mänskligheten som sådan. Teknikens utveckling osv. Medan vissa tycker sig se att det faktiskt är en inveckling?

Att vi hamnat i en svårhanterlig situation med ny teknik, där vissa anser att vi lider av det mer än det gör nytta, medan andra anser att det aldrig varit bättre, med mat för dagen och demokrati och allt möjligt?

V: Jag tror att allting måste utvecklas i sin egen takt. Det stora problemet med den mänskliga utvecklingen (tekniska civilisationen, min anm.) är att det gått så fort den senaste tiden. Vi har inte hunnit ta ställning till allting nytt. Det kan man jämföra med personlig utvecking också. Jag tror inte att det är bra att bara ta in saker så snabbt som möjligt, utan varje sak måste få ha sin tid.

C: Så det finns alltså en slags optimal utvecklingstakt när det gäller ens inre utveckling, precis som en hetsad trädproduktion leder till virke av dålig kvalitet?

V: Det är säkert olika för olika för olika personer, hur snabb utveckling vi klarar av, men det kanske finns någon genomsnittlig utvecklingsnivå och att utvecklingen i nuläget går snabbare än vad den genomsnittligta människan orkar med. Men vi anpassar oss också. Ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare blir vi på att ta in saker, eftersom vi tvingas till det.

C: En slags "boostad" evolution?

(avbryts av knackning på dörren)

C: Hållbar utveckling... men du antydde att utvecklingen kan gå ganska fort, om vi blir tvingade till en förändring. Skulle det då vara en slags övergångsfas till ett nytt stillsammare tempo? Eller är det helt enkelt en övergång till en ny takt, som går väldigt väldigt fort?

V: Tyvärr tror jag att utvecklingen bara kommer att gå snabbare och snabbare. Det kan i och för sig uppstå nån sorts motreaktion så att det stannar av, men det är svårt att se.

C: Jag har tre små ämnen jag hade tänkt gå igenom under slutet av intervjun nu. Kanske är lika bra att jag nämner dem direkt: Friheten, Kärleken och Döden. (skrattar)

V: Ja, det var ju ganska små ämnen... (skratt)