Connys intervju med mig, del 2

En Naturlig Moral

C: Finns det något sätt att se om det är så att någon känsla är bättre eller sämre? Bättre överblick? ... alltså finns det någon skillnad?

V: Nej. Jag kan inte säga att någonting automatiskt kommer få ett bättre resultat. Det är nog olika i varje situation.

C: Om vi då går tillbaka till den här grundvärderingen: Att vi bör ta hand om naturen och varandra. Hur ser du då på människor som inte erkänner den här normen och kanske säger "nej, vi ska inte bry oss om jorden eller andra människor"? Vad tror du att det beror på att de tänker så? Om det nu finns nån orsak. Hur förhåller du dig till det?

V: Jag tror nog att det är någon sorts störning i hjärnan, som gör att de får svårt att se helheten. Men jag tycker självklart att även de ska inkluderas...

C: Hur ska vi ta hand om dem om de förnekar andras människovärde eller naturens värde?

V: Jag tror att det är jättesvårt. Men jag tror att man ändå bör försöka få dem att inse alltings värde... även om det kanske....
(avbruten av Connys skratt)

C: Förlåt... jag tänkte på det där med hjärnskada. Är det då möjligt att få dem att inse saken?

Tänker du dig att denna hjärnskada är orsakad av yttre faktorer och är det föränderligt?

V: Mmm, Jag hoppas att det kan vara föränderligt.

C: Kan man då påstå att det finns en naturlig moral, eller en naturlig bild av vad som är bra i världen? Att personer som tycker annorlunda är undantag från den naturligheten?

V: Ja, Det är naturligt att tycka om varandra och att vilja...

C: Hur vet man att det är så?

V: Det vet man väl inte, det utgår jag från en känsla när jag säger.


Meningen med livet

C: Så det behövs inget annat bevis, känslan bevisar sig själv?

V: Om jag inte skulle ha den känslan så skulle jag tycka att allt var så fruktansvärt meningslöst.

C: Hur då?

V: Om man inte tror att det är meningen att vi ska göra gott, utan sätter lika stort värde i att göra dåliga gärningar, så känns det som att allting förlorar sin mening. För mig är det meningen med livet.

C: Finns det någonting som skulle vara ett bevis för motsatsen?

V: Om man ska tillämpa förnuftet så kan man ju säga att mänskligheten har gjort mycket under historien, som gått stick i stäv med det... att vi har utrotat varandra i så stor utsträckning, och att detta kanske inte borde ha skett om det nu är så att meningen med livet är att vi ska hjälpa varandra.... Men... jag vill inte tro det i alla fall.

C: Jag håller med dig om att det finns mycket våld i historien, men vi lever ju fortfarande... trots allt... meningen med livet sa du är att ta hand om varandra och naturen... jag har redan ställt frågan hur du menar att denna hänsyn går till. Att vi följer både känsla och tanke, som i förnuftet är sammansmält. Jag vill gå tillbaka till hur vi väger olika alternativ mot varandra. Hur går vi tillväga i så fall?

V: Jag vet inte om alla gör det, men jag vet att jag gör det i alla fall.

I varje valsituation finns det olika vägar man kan ta. Då försöker jag se konsekvenserna av varje väg.


Empati och konsekvenstänkande

C: Så det är följderna av det vi gör som har betydelse också. För jag tror att du nämnde något med vår inställning som har betydelse?

V: Empati.

C: Hänger empatin ihop med konsekvenstänkandet, eller är det helt olika saker?

V: Det hänger ihop. Absolut. När man använder ett förnuftigt tillvägagångssätt ska ju förnuftet ändå leda fram till en känsla. Om jag gör det här eller det här, så kommer detta eller detta hända, och då kommer jag eller någon annan att må bra av det (etc.) Då är det ändå en känsla som är målet.

C: Mmm, Men tänker man så? Att jag vill må bra och därför gör jag någonting gott för den här personen?

V: Inte alltid, men oftast tänker man väl på vad ens handlingar kommer leda till. Det beror på om det krävs ett snabbt beslut eller om man får tänka längre.

(lång tystnad)


Naturen

C: Det som är gott är alltså att ta hand om varandra och om naturen. (konstaterande utifrån det som tidigare sagts) Vad tänker du på om du säger naturen?

V: Jag tänker inte på någonting utanför jorden, inte på...
(avbryts)

C: Du känner ingen hänsyn till månen och mars alltså?

V: Nej, och jag känner heller ingen hänsyn till det som människan skapat. Eller, det gör jag väl...

C: ...typ kultur och fornminnen och sånt där? (skratt)

V: Allting som människan skapat är inte värt att bevara. Jag sätter högre värde på vissa saker än andra. Däremot sätter jag inget högre värde på någonting som är en del av naturen. Jag sätter inte högre värde på en sten än ett träd.

C: Hur sätter du värde? Vad betyder det att stenen och trädet överhuvudtaget har ett värde? Även om vi nu antar att värdet är det samma som du säger...

V: Ja egentligen sätter jag ju inte samma värde på allt i naturen, jag sätter ju högre värde på människor, som enskild del. Och sen så sätter jag djur högre än döda ting. Och vissa djur högre än andra och så vidare... Men så länge det kan undvikas så tycker jag inte att man ska förstöra något i naturen. Det känns som att... allting ändå fyller ett syfte.

C: Men om man ska (tvingas) förstöra någonting så ska man alltså börja med det som är mindre värt, eller?

V: Jo det är klart.

C: Hur man nu förstör en sten?

V: Alltså, det är ju inte automatiskt fel att förändra naturen. Men man måste ändå försöka hålla någon balans och inte förstöra någon art helt och hållet.

C: Det finns alltså något slags bevarandeperspektiv där. Vad betyder det att ett djur har ett högre värde än ett dött ting? ... Nu är jag tillbaka till att jag söker efter vad det innebär att någonting har ett värde...

V: Jag sätter nog högre värde på djur eftersom jag anser att de kan känna saker.

C: Därför att ett djur då är mera värdefullt "för dig"?

V: Mmm, Man kan beskriva det så här; Jag tror det finns massor av själar och en världssjäl. Djur och människor har en själ, men döda ting har ingen själ, däremot är de del av världssjälen. Därför gör det inget om man förstör en enskild sak i naturen, men man får inte förändra världssjälen för mycket.

C: Det är alltså ok att plocka lite blommor och ris till påsk, men inte att hugga ner en hel skog?

V: Ja.

C: Om vi då föreställer oss den hypotetiska situationen att vi är 6 miljarder personer på jorden, (skratt) och alla går ut och plockar en bukett växter. Hur ska man då som individ se på det, eftersom det jag gör som enskild individ är nästan ingenting? Men om man då är medveten om att det finns många andra som gör samma sak?

V: Det är jättesvårt att sätta någon exakt gräns för vad man får och inte får göra. Men man inser ju när klimatet håller på att förändras att man måste begränsa sig på något sätt.

C: För naturens värdes skull inför människan?

V: Ja, men inte bara för människan, jag sätter ett egenvärde på naturen också.

C: Som en del av världssjälen då, eller?

V: Mmm...

C: Och du var också en del av det, det var det du sa? Allt är en del av världssjälen? Med den skillnaden att döda ting var enbart en del av världssjälen, medan du är en unik person och har en egen själ?

V: Mmm...

C: En subjektiv själ, en slags vilja, eller en sten kanske har en vilja? Vad nu en sten är? Nu kommer jag med min egen inflikning här, men när jag tänker på en sten så tänker jag att den väl är ett konstruerat fenomen (felsägning... begrepp ska det vara; min anm.) Vi tänker på den här stenen som en avgränsad sten, men jag har aldrig fått uppfattningen att stenen ser på sig själv som en sten. (skratt)

Däremot att den består av atomer och molekyler på en lägre nivå, men att just "stenheten" hos en sten är nånting som vi tillskriver stenen. Precis som vi säger målarfärg om en färg som vi har på en trävägg liksom, Även färger består av en massa komponenter som väl knappast ser på sig själva som målarfärg. Det finns kanske de som tror att färgen har ett självmedvetande... "Åh, jag ska få bli utmålad idag!"... vad tänker du om den saken? Vart uppstår liv?

V: Jaa du... (fundersam tystnad)