Matteuspassionen

Jag var i domkyrkan ikväll och lyssnade på J.S. Bach Matteuspassionen.
När jag skriver det här är jag fortfarande uppfylld av den fantastiska värme och glädje som jag kände i kyrkan.

Jag kom dit bara tio minuter innan det började och fick därför nöja mig med en plats längst ut på högerflygeln. Jag såg alltså inte så bra, men det gjorde inte så mycket. Bara att se barocksällskapet komma in och stämma sina instrument var värt de 100 kronor som entrén kostade. Det är något som alla människor borde få uppleva.

Något som var lite synd dock var att av de kanske 150 personer som var där så var högst 10% under 40 år. Det skulle inte förvåna mig om jag var yngst i församlingen (om man bortser från Kulturskolans flickkör som medverkade i konserten).
Jag tycker det är tråkigt att så många ungdomar uppfattar klassisk musik som svår och otillgänglig. För den är ju inte det. Man behöver ingen särskild kunskap för att lyssna på klassisk musik (om nu någon trodde det), bara ett öppet sinne.
Man behöver inte heller vara kristen för att älska kyrkor. Bibelns gud är inte min gud men jag kan ändå fascineras av honom. Och oavsett hur mycket sanning det ligger i evangelierna så är det fantastiska historier. Annars hade de knappast överlevt i 2000 år.
Jag fascineras också av människor som tror på något så starkt att de bygger kyrkor och skriver passioner. Det är alltför få människor som tror på något nuförtiden.

Det är ju lätt att i våra sekulariserade tider peka på all skit som kristendomen har orsakat. Men man måste också inse hur mycket glädje och tröst den har gett många människor. Jag tror det är för att genom hela nya testamentet finns det en mjuk röst som säger att det är okej. Det gör inget att du inte är perfekt och om du behöver någon att luta dig mot så kan du göra det mot mig.
Och det är fan så mycket mer än man kan säga om schlagerfestivalen.