Connys intervju med mig, del 1

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så gjorde Conny en väldigt lång och djuplodande intervju med mig härom veckan. Hela intervjun spelades in och nu har Conny också skrivit ner den i sin helhet (vilket jag är enormt tacksam över att han gjorde). Allt som allt blev den ungefär 27 A4-sidor lång.

När jag läste igenom den tänkte jag att det kunde vara lite roligt att lägga upp den här. För att det inte ska bli alldeles för mycket för er att smälta så har jag delat upp den i ett antal delar och kommer lägga upp en del om dagen.

Två saker bör sägas innan intervjun börjar. För det första så får ni ta det för vad det är, alltså ett samtal. Om jag hade fått frågorna i skriftlig form, och fått fundera lite mer över varje svar, så hade svaren förmodligen sett något annorlunda ut.
Sen ska jag också säga att både jag och Conny har gjort vissa små justeringar för att det ska bli lättare att läsa och förstå (jag har till exempel plockat bort en del "kanske", "nog" och "liksom" där jag fann det lämpligt). Men i övrigt så har Conny skrivit ner precis det som vi sa. Då kör vi...


Livsåskådningens sammanhang - Världsbildernas "logiska" träd eller: Hur bildas en åsikt?
(utifrån Sokratisk/Carl Rogers samtalsmetod)


Intervju/dialog med Valdemar Möller


Intro:


Conny: Detta ska alltså bli en slags intervju eller dialog med betoningen på åsikter och varför vi tycker och tänker som vi gör. Och hur vi kommer fram till vår åsikt - om vi nu kommer fram till någon åsikt.

Valdemar: Okej.


C: Jag vill helst vara så förutsättningslös som möjligt, men hur jag än gör så kommer jag ju ha någon påverkan eftersom jag finns och är med i detta sammanhang. Men i den mån jag kan ska jag hålla tillbaka mitt eget, i jämförelse med hur jag ofta kan dra iväg i långtgående egna resonemang när vi har diskussioner. (eftersom jag och Valdemar känner varandra sen förut, så är det förutsättningslösa idealet en utopi).


En Värdering/Åsikt/Övertygelse

Finns det någonting som du anser, någon åsikt som är väldigt tydlig och stark för dig, en övertygelse eller åsikt?

V: Ja, absolut. Flera övertygelser och åsikter skulle jag nog vilja påstå.

C: Känner du att det finns något sammanhang mellan dessa åsikter eller är dom helt oberoende av varandra?

V: Ja, visst finns det ett sammanhang. Vissa saker förstår man kanske inte varför man tycker, men jag tror att det mesta går ihop, att det bygger på en världsåskådning.

C: Har du något exempel på en sån åsikt?

V: Ja. Jag tycker till exempel att vi ska vara rädda om miljön och varandra. Det hänger ihop för mig. Genom att vårda miljön så vårdar man också andra människor och vice versa. Detta är nog det mest grundläggande och utifrån detta bygger vi (jag) kanske alla andra åsikter.

C: Hur tar vi hänsyn till varandra och miljön? Alltså vad innebär det rent konkret? jag uppfattar dig som att det är en princip du beskriver. Vad innebär det alltså att "ta hand om"?

V: Det innebär (funderande tystnad) att man alltid försöker tillämpa empati och förnuft. Fast när det gäller naturen så kanske man inte tillämpar empati, men förnuft i alla fall.

C: Empati är alltså riktat till en person då, när man har förståelse och inlevelse för den, medan naturen inte är lika lätt att se som en person, vilket jag förstår som grunden för den skillnaden du gör där...


Förnuft och Känsla

C: Vad innebär förnuft?

V: Förnuft för mig innebär ett logiskt resonemang. Men det är klart att jag inte alltid handlar utifrån förnuft och logik, utan ibland går jag på känsla också. Så det är kanske fel att säga att man alltid ska handla efter förnuft. Men det bör väl i alla fall finnas med.

C: Så det är alltså inte alltid rätt att handla utifrån förnuft. Så om man har ett logiskt resonemang, men ändå tycker att det känns fel, kan det alltså då vara bättre att gå på känsla?

V: Ja, det kan det vara. Ett klassiskt exempel är ju om man skulle rädda hundra liv eller en person som man känner väldigt mycket för. Även om förnuftet säger att hundra liv vore bättre att rädda, så är jag inte alls säker på att jag skulle göra det.

C: Jo, det låter helt klart som en jobbig situation, tycker jag. Det är alltså en tänkt situation där det finns två valalternativ och det ena alternativet leder till räddningen av din "vän" som du känner starkt för och undergången, döden för hundra personer. Det är ju väldigt intressant ur ett filosofiskt-etiskt perspektiv hur vi bedömer såna situationer.

Gäller detsamma då om man vänder på tanken och vi tänker oss att du uppsåtligen väljer mellan att ta livet av hundra personer eller din vän?

(skratt)

V: Det gäller nog samma sak där tror jag.

C: Vi har alltså en så stark identifikation med våra närstående att det skulle vara väldigt svårt att välja bort dem. Man får ju förstås vara glad att det är så sällan man ställs inför en sån extrem situation. (mitt konstaterande, en öppen värdering).

V: Men när det gäller förnuft och känsla så tror jag att man sällan handlar enbart efter förnuft, eller enbart på känsla. Båda finns med i de flesta beslut man tar. Den ögonblickliga reaktionen är oftast en känsla. Sen kan det hända att man överväger saken mera förnuftigt. Men i slutändan kanske man handlar på känsla i alla fall.

C: Hur vet man att ett resonemang är logiskt?

V: För det mesta kanske det inte är det, för det är så många faktorer man måste ta hänsyn till, och för det mesta kanske man inte kan ha koll på allting. Det jag menar med ett logiskt resonemang är att överväga alla möjliga vägar, och för- och nackdelar med varje val.

C: Finns det något förnuftigt sätt att göra den här vägningen, när man jämför olika saker?

I anknytning till ditt förra exempel om valet mellan 100 människor och en vän, hur skulle du då resonera om valet står mellan att tre personer dör som du inte känner eller att en dör som du inte känner? Då tolkar jag det som att du utifrån ditt resonemang hellre räddar de tre än den ende, eftersom du inte känner någon av dem... är jag fel ute?

V: Ja, det måste ju inte vara så. Även om jag inte skulle känna någon av personerna, kanske jag skulle känna instinktivt mer för en av dem, bara genom att se dem.

Men jag vet inte. Jag funderar på om jag styrs mest av känsla eller förnuft. Jag försöker nog ofta handla efter förnuft. När jag ska fatta något viktigt beslut så tänker jag igenom alla tänkbara alternativ. Men det slutgiltiga valet kanske blir mer på känsla ändå.

C: Begreppet känsla kan ju vara ganska stort. Vad tänker du på när du hör/använder ordet känsla?

V: Alla känslor. Hat, kärlek etcetera. Om jag till exempel skulle bestämma mig om jag skulle åka till en viss plats vid en viss tidpunkt, så kanske det logiska säger mig att jag inte borde det därför att jag har något jag borde göra någon annanstans, samtidigt som jag väldigt starkt känner för att åka till just den platsen. Det var kanske ett dåligt exempel förresten...
Men känsla är ju det svåraste som finns egentligen att definiera.

C: Ja, vad är det som avgränsar ordet känsla från andra ord som exempelvis tanke och förnuft? För det borde väl vara olika saker, eftersom du skiljer på dem.

V: Förnuft är ett försök att tillämpa någon sorts objektivitet även om det kanske är omöjligt. Allting blir ju automatiskt subjektivt eftersom det kommer utifrån en själv.

Men förnuft är kanske känsla också, till viss del.


Subjektivitet - Objektivitet

C: Vad betyder subjektivitet? Jag uppfattar det som att du menar att subjektivitet skulle vara nåt sämre, i den meningen att det minskar objektiviteten... om man nu värderar objektivitet högt.

V: Jag tror inte att jag värderar objektivitet högre än subjektivitet.

Alltså, objektivitet är en omöjlighet så länge det kommer från ett subjekt. Däremot tror jag att naturen är objektiv.

C: I vilken mening då?

V: I den meningen att det inte finns någon hjärna bakom som styr handlingarna, utan handlingarna sker bara.

C: Ser du dig själv som en del av naturen?

V: Ja, det gör jag ju också... (skratt)

C: Om man tänker utifrån ditt resonemang att du är en del av naturen och naturen är objektiv. Då finns det alltså något som är objektivt i dig. Något som kan bli nedtryckt i dig av, något som inte är naturen eller som är en annorlunda form av natur? Någonting subjektivt alltså... Om jag har förstått saken rätt.

Detta måste vi förstås inte ha något svar på. Vi kan ta detta stegvis som vi vill. Vi kan alltså gå en ny väg i tanken om vi vill också.

V: Jag kanske får omformulera mig lite. Så här tror jag; Jag tror att allting är en del av naturen. Och jag tror nog vid närmare eftertanke att det finns något subjektivt i naturen, någon sorts "strävan" efter någonting i allting.

C: Är det att man har en specifik strävan som gör att man blir subjektiv?

V: Mmm, det är nog skillnaden för mig. Att subjektivt så har man ett klart syfte, medan objektiviteten saknar mål. Utan allt är då bara som det är.

Jag vet inte om jag sa så förut, men jag vill nog säga att förnuft är en form av känsla. Att allting vi gör är känslor. Men förnuftet kan stå i motsats till andra känslor förstås.

C: Och om förnuftet då har någon form av logiskt resonemang inbyggt i sig... betyder det då att alla känslor har någon form av logik?

V: Nej, det tror jag inte.

C: Finns det något sätt att se skillnad på dessa känslor som har någon form av inbyggd logik, eller medvetet resonerande, och de som inte har det?

V: Ja. Jag tror att det finns ögonblickliga känslor som fungerar instinktivt. Och övervägda känslor. Att det är en process. Det är det jag kallar förnuft, den processen.

C: Vi är alltså inga kalkylerande datorer utan känsla, utan har alltid nån slags känsla i bakgrunden, som leder förnuftets väg på nåt sätt? Oj, ursäkta nu bröt jag nog upp begreppen (känsla och förnuft) men det beror på att jag är van att se så på saken. Men du menar alltså att de smälter ihop på något sätt?

V: Jo. Jag tror i alla fall att det är det jag menar.