The Middleclass

Sedan drygt ett år tillbaka läser jag på Journalistprogrammet i Göteborg. I min klass är vi drygt 40 elever och så gott som alla kommer från en vit medelklassbakgrund. Det är förstås ett problem att en yrkeskår som ska vara demokratins förkämpar och förmedla en mångfascetterad världsbild är så homogen, men det är knappast något som är unikt för journalistyrket. Det skulle förvåna mig om det inte finns en liknande överrepresentation av personer från överklassen på juridikprogrammet och att arbetarklassen är överrepresenterad inom så gott som alla praktiska yrken.

Innan jag går vidare ska jag kanske göra klart att när jag talar om klass så talar jag inte i första hand om ekonomiska skillnader utan snarare om det som brukar kallas för kulturellt kapital. En rörmokare eller en sophämtare kan idag tjäna betydligt mer än en litteraturvetare eller frilansjournalist, därför tycker jag inte att inkomstskillnader känns särskilt relevant. Däremot finns det fortfarande en tydlig klasskillnad när det gäller normer och värderingar.

Det finns en likformighet och ett illa dolt förakt inom medelklassen som ibland äcklar mig. Man ser hellre på Kobra än Paradise Hotel, man köper hellre fairtrade-märkta kaffebönor än billigt eldoradokaffe, man lyssnar på indiepop istället för hårdrock, man sätter sig hellre på ett trendigt café än på McDonalds, man läser hellre en bok av Jonathan Safran Foer än av Liza Marklund och så vidare...

Det kanske låter som att jag kastar sten i glashus nu och det är just vad jag gör. Ovanstående punkter stämmer mycket väl in på mig själv och jag upplever inte det i sig som något negativt. Jag tycker att bildning är någonting viktigt och eftersträvansvärt. Problemet börjar väl egentligen när man slutar att umgås med folk som har någon annan bakgrund och när man upplever det främmande och ovanliga som någonting obehagligt.

Ett annat problem är att staten ofta gör sitt bästa för att upprätthålla klasskillnaderna. Ett exempel är den sittande regeringens idé om att renodla de praktiska och teoretiska gymnasieprogrammen samtidigt som man har dragit ner på antalet komvuxplatser. Det medför i praktiken att man tvingas ta ställning redan när man är femton år om man ska välja en praktisk eller teoretisk väg. Ett val som påverkar resten av livet och som det är väldigt svårt att ändra. Risken är också stor att man väljer att gå i sina föräldrars fotspår - kommer man från en arbetarklassfamilj så är inte oddsen för att man ska välja ett praktiskt gymnasieprogram särskilt höga.

Det första man måste göra för att överbrygga klassklyftorna är förstås att se till att folk blir medvetna om de här problemen. Men sen tror jag också att det krävs en förändrad syn på både utbildning och arbetsmarknad. Jag tror på en arbetsmarknad där människor uppmuntras till att byta yrke och där man kan ha flera yrken samtidigt - gärna både teoretiska och praktiska. Jag tror också att de yrken som idag ses som lågstatusyrken (städning, hemtjänst med mera) måste få en ökad status - det är lika viktigt att torka upp avföring från golvet som att arbeta som advokat eller spela teater.
Om inte det sker är risken stor att vi i framtiden bara kommer ha två klasser - en bildad och en obildad klass.