Min intervju med Anna Ternheim...

... kommer dyka upp i nästa nummer av Karlstads Studenttidning. Men för er som inte studerar på Karlstad universitet lägger jag upp den här också.

En recension av konserten på Scalateatern i onsdags kan ni läsa här.















Foto: Lena Möller



I november förra året släppte Anna Ternheim sitt tredje album Leaving On A Mayday som har blivit hyllad av både publik och kritiker. För några veckor sen vann hon två prestigefulla grammisar, både för bästa album och bästa kvinnliga artist. Just nu är hon ute på en Sverigeturné och den 11 februari spelade hon på Scalateatern i Karlstad. Vi passade på att träffa henne för att ställa lite frågor om den nya skivan och turnélivet.


Anna Ternheim ser ut att vara på gott humör när vi möts i Scalateaterns foajé. Hon berättar att de kom till Karlstad ganska tidigt och har därmed haft gott om tid att förbereda sig inför kvällens spelning.
Under hela turnén är det bara några få spelningar som är på rockklubbar, de flesta är istället förlagda till konserthus och teatrar. Jag undrar om hon tycker att hennes musik gör sig bättre på den typen av arenor. Hon skrattar lite och svarar: ”Ja, det är ju inte musik som passar på ett discodansgolv direkt.” Men hon säger också att en anledning till att lägga spelningarna på den typen av ställen är att man inte behöver ha någon åldersgräns.

Du har turnerat en hel del både i USA och i Europa, tycker du att det är stor skillnad på att spela i Sverige och utomlands?
- Ja, det är det faktiskt. Det är en lite bredare publik och man får spela på lite annorlunda ställen. Dessutom har jag märkt att folk lyssnar mer på texterna i engelskspråkiga länder. De når ut på ett annat sätt.
Men det är väldigt kul att spela i Sverige också, särskilt nu när jag inte har gjort det på så länge. Det är som ett kärt återseende, man känner igen en del ansikten i publiken.

På Deluxe-utgåvan av den nya skivan så har du valt att tolka låtar av Frank Sinatra. Hur kommer det sig, är han en gammal favorit?
- Faktiskt inte. Jag har inte lyssnat mycket alls på honom tidigare, men för ett tag sen blev jag tillfrågad om jag ville skriva musik till teaterföreställningen Storstadsljus och då föddes idén att tolka Frank Sinatra. Vi spelade först in ”New York, New York” och sen rullade det på med fler låtar.
Jag tycker det är roligt att du har valt att tolka dem på ditt eget sätt, de ligger ganska långt ifrån originalen.
- Ja, och i det här fallet tror jag att det var helt nödvändigt att göra så. Alla vet ju hur Frank Sinatra låter så därför tyckte jag att det var bättre att göra något helt annorlunda än att försöka härma honom.

Vi pratar vidare om den nya skivan och jag frågar henne hur hon tycker att den skiljer sig från hennes tidigare skivor. Hon funderar en stund innan hon svarar att den här skivan är mer kompromisslös. Hon var tidigt säker på hur hon ville att skivan skulle låta, inte exakt vilka instrument som skulle vara med men känslan i låtarna och att den skulle hänga ihop. En viktig skillnad är att sången har fått ta mer plats på den här skivan. ”På den första skivan så skämdes jag nästan över sången så jag försökte gömma den bakom instrumenten” säger hon och skrattar.
Slutligen frågar jag henne om hon någon gång har funderat på att sjunga på svenska.

- Inte tidigare, men nu på senaste tiden har jag blivit mer nyfiken på det. Jag skrev en låt på svenska till Freddie Wadling som vi sjunger tillsammans på hans nya skiva. Jag har också sjungit på svenska tillsammans med Thåström. Det är svårt att sjunga på svenska eftersom orden ligger så nära. Men vem vet vad som händer i framtiden, det är inte omöjligt att det blir fler låtar på svenska.