19. Miss Li (Linda Carlsson)

Miss Li är kanske inte det mest självklara valet om man är credängslig. Jag har en känsla av att de flesta popkonässörer rynkar lite på näsan åt hennes pianodamppop (jag vet inte om det är för att hon kommer från Borlänge eller för att hon går hem hos 14-åriga tjejer).
Men jag gillar't. I alla fall i små doser. Om man lyssnar för mycket på henne infinner sig lätt en mättnad, ungefär som när man har ätit för mycket sockerkaka. Det verkar hon dock inte ha insett själv eftersom hon på bara tre år hunnit släppa lika många skivor och en greatest hits. Å andra sidan tycker jag om artister som inte bryr sig så mycket om att allt ska låta perfekt utan bara är galet produktiva.


Första gången jag hörde talas om och hörde Miss Li var på Arvikafestivalen 2007. Däremot så såg jag inte mycket av henne eftersom hon satt ner vid pianot under hela konserten och scenen skymdes av ett antal längre personer.
Men det räckte med att höra för att förstå att jag tyckte om henne. Där satt hon och sjöng som en kvinnlig Little Richard och spelade piano som Jerry Lee Lewis på utflykt i Jugoslavien. Och sånt måste man ju bara tycka om. Dessutom hade hon ett följsamt och fantastiskt band brevid sig.
Jag tror det är live man måste uppleva Miss Li för att förstå hur bra hon är, och vilken otrolig röst hon har.
Däremot är den där duetten med Lars Winnerbäck inget vidare.