If they move, kill 'em!

Så har jag då äntligen fått se Bruno K. Öijer. Ni som har följt den här bloggen vet att jag har haft lite svårt att ta till mig hans dikter när jag hört honom läsa dem tidigare på grund av hans ganska märkliga, släpande intonation. Men ni kan glömma det nu. När man ser honom framför sig blir känslan en helt annan än när man bara hör honom eller ser ett videoklipp. Det blir svårt att värja sig, svårt att skratta åt det (även om jag sitter med ett leende på läpparna under nästan hela föreställningen bara för att det är så jävla bra).

Han ser lite nervös ut när han kommer in på scenen. Går av och an lite innan han ställer sig framför mikrofonen. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är premiär och allt. Om man dessutom ställer sig på en scen och kastar ur sig sina innersta känslor så tycker jag att man har full rätt att vara nervös. Även mellan dikterna verkar han känna sig lite obekväm, men när han läser är han mitt inne i orden, någonstans långt utanför salongen.
Samtidigt tycks han också vara på gott humör, skämtar lite mellan dikterna, tar några steg bakåt efter varje dikt och kastar ur sig ett "yeah!" eller "that's the way!".

Han koncentrerar sig föga överraskande på dikterna från den nyutkomna boken Svart som silver och den s.k. trilogin; Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt. Men även några äldre dikter får plats i föreställningen.

Bara att han klarar av att läsa alla dikter i två timmar utan något som helst manus i handen är imponerande och att han sen gör det med en sån otrolig närvaro och intensitet gör det till en stor upplevelse.
Mellan nästan varje dikt vänder han sig om och ser ut som om han räknar in takten eller pratar med någon bakom sig, som om han hade ett osynligt band med sig på scenen. Det kanske låter fånigt men det gör ändå mycket för känslan, precis som att det spelas sextiotalslåtar innan han kliver upp på scenen och i pausen. Förmodligen är det ett sätt för honom att manifestera att han är lika mycket rockstjärna som poet.

Mest applåder får några av de mest lättillgängliga men också finaste dikterna som "Främmande" från Dimman av allt och "Hålla honom kvar" och "Spårlöst försvunna" från Svart som silver.

Efter att ha gett ett stort antal extranummer så avslutar han föreställningen med den sista dikten i den senaste diktsamlingen. Den som till skillnad från de flesta spänner sig över flera sidor och som fått titeln "Aldrig". Och även om han kanske har skrivit bättre dikter än just den så blir jag ändå väldigt berörd av att höra den. När han avslutar med att berätta om tonårsflickan som var den enda som såg honom som den han ville vara sitter jag plötsligt med tårar i ögonen.
Sen försvinner han från scenen lika plötsligt som han kom, ut i mörkret.