onsdag 1 oktober 2008
Minnesluckor
Mina minnen ligger osorterade i skrivbordslådor. Hopskrynklade papperslappar fullklottrade med anteckningar. Jag skrev dem med hjälp av chiffernyckeln från Fantomenklubben så att inte vem som helst skulle kunna läsa dem men nu har jag tappat bort nyckeln och kan inte ens tyda dem själv.
Men en sak har jag i alla fall lärt mig och det är att man måste börja läsa baklänges för att någonting överhuvudtaget ska bli begripligt.
Det började med bråk och slutade med ändlösa mattelektioner och räknehäften fullklottrade med låtcitat.
Däremellan var det mest väntan.
Jag väntade mycket som barn.
På rasterna stod jag vid staketet och väntade på att någonting skulle gå över.
Någonting som kanske var rasten, kanske barndomen, kanske livet.
Men hur kan något som aldrig riktigt börjat gå över? Det var en ekvation som inte gick ihop.
Det började alltså med bråk och slutade med en ekvation som inte gick att lösa.
Om vi istället hade börjat med frågorna så hade det kanske varit lättare. Om vi hade sagt ”varför” och ”hur” istället för ”såhär” och ”gör som jag”. Men det fanns aldrig någon tid för frågor. Svaret stod skrivet i sandlådan på dagis och om man inte trodde på det så berodde det antagligen på att man själv var felet.
Jag var mycket för att sortera också. Jag brukade lägga serietidningar i högar efter särskilda system. Jag ritade kartor och diagram som framstod som obegripliga om man inte hade nyckeln.
Overkligheten var lätt att hantera. Den kom inbunden i brevlådan en gång i veckan. Verkligheten däremot hade inga pärmar. Den var gränslös och tänjbar. Fruktansvärt obehaglig och fruktansvärt lockande.
Men minnena har jag aldrig lyckats sortera eller summera. De bara finns där, ogripbara och diffusa. Närsomhelst kan de försvinna.
Det är det som skrämmer mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar