Det här är ett av de finaste romanstycken jag vet:


"En gång när jag kom satt hon ensam hemma.
Johannes var till Konsum, eller Koppra som det egentligen hette, men hon släppte in mig i alla fall. Hon ville prata, tror jag. Hon satte mig på soffan och visade mig stickningen. Hon fick för sig att hon skulle lära mig sticka, och då brydde jag mig inte om att berätta att Josefina, medan det varade, hade lärt mig grytlappar.
Uppläggningen gjorde hon själv, för det var för svårt för mig, sa hon. Och så fick jag försöka.
Egentligen kändes det konstigt. Hon satt alldeles inpå. Hon hade en klänning som hon sytt själv, förtalte hon. Det var den första hon gjort själv, alltså en hel klänning alldeles själv, från att köpa tyget till att rita, klippa och sy ihop. Hon hade velat överraska mamma, eller Josefina Marklund, som hon kallade henne när hon var arg, eller ibland Marklund, då var det riktigt illa, mamma skulle bli glatt överraskad över att hon kunnat. Det var tanken.
Tyget var alldeles lent. Jag fick känna på det. Det var finklänningen med tulpanerna. Jag tittade på blommorna länge och kände på dem. Tulpanerna var vända uppochner, så att de så att säga växte med blomman nedåt. Jag frågade varför hon gjort så, det vanliga var ju att de växte uppåt. Men då blev hon liksom eljest igen, och sa att det hade Josefina också lagt märke till. Hon hade råkat vända blommorna nedåt när hon klippte till, så att blommorna hade kommit att växa nedåt.
Det var ju inte mycket bevänt med den överraskningen, hade mamma sagt.
Då sa jag att det såg vackrare ut så där egentligen. Och jag hade hört att det fanns blommor som växte nedåt i utlandet, inte åt Stockholmshållet till men i Nyland där det fanns palmer också; det var långt bort, söder om Nordmarks, om man såg det från det hållet.
Man behövde ju inte tro att alla tulpaner var lika, sa jag.
Och då strök hon mig över håret.
- Du är lika svart i håret som jag, sa hon, men själen är ganska vit.
Hon tyckte att jag var duktig i händerna. Hon tog i händerna för att undersöka dem. Och hon sa att insidan av händerna var fina och mjuka, och att det nog var därför jag var så duktig i händerna och lärde mig fort."

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist