Broder Daniel Forever

I fredags visades filmen om Broder Daniel på SVT. Det är en film som jag länge velat se. Dels för att jag har lyssnat på dem sen jag var sexton och för att de i perioder har betytt mycket för mig, dels för att jag verkligen gillade Farväl Falkenberg och eftersom det är delvis samma personer som ligger bakom Broder Daniel-filmen så tänkte jag att det borde vara något utöver det vanliga. Slutligen var jag nyfiken på om den skulle kunna säga något nytt om bandet. Vad finns egentligen kvar att säga efter alla intervjuer, tv-program, radiodokumentärer etcetera?
I efterhand kan jag konstatera att det inte var så mycket nytt som kom fram. Man fick se gråtande fans med stjärnor under ögonen, Henrik Berggren som gick runt i hatt och cape och pratade om utanförskap och att livet är en kamp och lite klipp från den där sista spelningen på Way Out West. För någon som har följt bandet länge och som kanske även var på den sista spelningen så var den ganska ospännande.
När Broder Daniel ska analyseras blir det lätt väldigt banalt. Kanske beror det på att texterna är så väldigt enkla och direkta. Men i banaliteten ligger ju också gruppens styrka. Man skulle kunna jämföra med ett band som Beatles. Anledningen till att det har skrivits så enormt mycket om Beatles är ju att det var ett så troligt mångfascetterat och spretigt band. Det verkar finnas oändligt många sätt att närma sig Beatles. Broder Daniel är inte ett sådant band. Visst utvecklades bandet mycket, men de hade ändå en klar och tydlig agenda som de följde fårn början till slut.
Pop-Lars sa i en av scenerna att bandet själva aldrig brukade diskutera texterna och musiken. Det bara fanns där, det var ingenting att prata om. Det var därför, menade han, som många artiklar genom åren mer har handlat om bandets vilda leverne än om själva musiken.

Men om man nu inte kan analysera musiken utan att fastna i klyschor och banaliteter, varför ska man då göra en dokumentär? kanske för att man vill fånga känslan i musiken. Och där har väl Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström i alla fall delvis lyckats. Det finns två scener i filmen som är geniala. I den ena sitter Henrik Berggren på en kyrkogård och röker en cigarett samtidigt som han berättar om en dröm där han träffade Anders Göthberg. Man måste nog vara psykopat för att inte bli rörd av den scenen. Den andra är när Henrik pratar om att växa upp i en värld utan fasta principer och ideal samtidigt som kameran filmar lyftkranar och truckar.
Jag har aldrig tänkt på Broder Daniel som ett postmodernistiskt band. Men det är faktiskt just vad de är. Vad Broder Daniel handlar om är ju till stor del att vara vilsen i en värld utan några gemensamma referenspunkter. Och när man inte har någon grund att stå på så får man skapa sin egen värld, sin egen mytologi, vilket Broder Daniel också har gjort.

I slutänden var ändå filmen en besvikelse. Det är en helt okej musikdokumentär men den förtjänar knappast den hype som har omgärdat den. Jag hoppas nu bara att det här var sista spiken i kistan och att Broder Daniel hädanefter får vila i frid.