4. Sara Assbring (El Perro Del Mar)

Det är mycket möjligt att jag inte har gett El Perro Del Mars senaste skiva Love Is Not Pop tillräckligt mycket uppmärksamhet men de första gångerna jag lyssnade kändes den som något av en besvikelse, i synnerhet efter den monumentala From The Valley To The Stars. El Perro Del Mar är bra när hon gör poplåtar men sällan så fantastisk som när hon gör vaggviseliknande hymner. Då är det få sångerskor som kan konkurera med henne, både i Sverige och utomlands.
Jag brukar lyssna på på From The Valley To The Stars när jag känner mig lite nere. Det brukar kännas som att bli vaggad i en mjuk famn, klappad på huvudet och försäkrad om attt allt kommer att bli bra.
Det finns inga poser på den här skivan, inga försök att spela coolare än man egentligen är, bara en djup och innerlig kärlek.

Man behöver inte tro på Gud för att bli religiös. Ibland räcker det med att lyssna.