3. Anna Järvinen

En fågel viskade i mitt öra att det är Finlands nationaldag idag. Och vad passar då bättre än att hylla det bästa Finland har gett oss, näst efter Tove Jansson och bastubadande. jag talar givetvis om Anna Järvinen, tidigare sångerska i den relativt okända popgruppen Granada och sedan 2003 soloartist. Jag har inte lyssnat på Granada, däremot har jag lyssnat väldigt mycket på Anna Järvinens två soloskivor: Jag fick feeling och Man var bland molnen.

Det är någonting med Anna Järvinens känsla, eller feeling, för det svenska språket. Jag gillar ju personer som vrider och vänder på ord och meningar, som Thomas Öberg eller Olle Ljungström. Jag inbillar mig även att det faktum att hon inte är född i Sverige kanske gör att hon lyssnar på orden på ett annat sätt och upptäcker nyanser som infödda svenskar inte tänker på. Detta kan man ju även se hos andra utlandsfödda artister som Laleh eller Cornelis Vreeswijk.
Några av mina favoritrader med Anna Järvinen kommer från låten "Nattmusik" på den senaste skivan:

"och där snurrar ett hörn
och där rullar en grön
snart är dagen över allt"

Det kanske låter som nonsens, men nonsens kan vara fint. Ord bygger ju egentligen bara på associationer och det är när associerandet och fantasin slutar, och klyschorna tar vid, som texterna ofta blir tråkiga.

Jag har sett Anna Järvinen två gånger: den ena gången var på Arvikafestivalen och den andra var på Djurgården i Stockholm, båda sommaren 2007. På Arvikafestivalen stod hon på scenen och diggade och levde sig in i musiken så mycket att jag plötsligt förstod varför Jag fick feeling var en så fullständigt självklar titel på debutskivan. På den andra konserten var hon själv tillsammans med en kille som spelade piano och ljudet var så lågt att det nästan drunknade i publikens småprat och vinden i träden. Men det var också fint.

Kyliga vinternätter så finns det nästan inget som värmer så bra som Anna Järvinens musik och när isen smälter så vill jag gå längs med Götgatan med hennes låtar i hörlurarna.