In Obama we trust

Jag orkade hålla mig uppe till 03:30 inatt. Då verkade det hyfsat säkert att Barack Obama verkligen skulle ta hem segern, så jag gick till sängs och sov gott.
När jag vaknade igen för någon timme sen och knäppte på tv:n fick jag det bekräftat. USA:s nästa president heter Barack Obama. Jag har visserligen trott att det skulle bli så i flera månader, men det kännns ändå skönt att det är över nu.

Det är givetvis fantastiskt att ett land som säger sig förespråka lika rättigheter för alla "but where the president is never black, female or gay" som Morrissey sjunger nu faktiskt har fått en svart president. En president som dessutom gör ett ovanligt sympatiskt intryck. Det är svårt att inte tycka om Barack Obama. Han är förvisso väldigt mycket amerikansk helyllekille, men ändå på ett bra sätt. Han verkar vara intelligent, eftertänksam, rolig och beredd att verkligen kämpa för det han tror på. Allt det som amerikanska presidenter normalt sett inte är med andra ord.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur många människor som kommer bli besvikna nu. Knappt någon person i historien har haft så hög press på sig att uträtta mirakel. Möjligtvis Jesus. Jag tror inte att Obama kommer att uträtta några mirakel som president. Förhoppningsvis kommer han föra en mycket bättre politik än vad George W. Bush har gjort, men på flera områden kommer nog USA att förbli ett väldigt konservativt land för en lång tid framöver. Rom byggdes inte över en natt och så vidare.

Och så det där med att han är svart. Som jag skrev tidigare är det en viktig markering, samtidigt tycker jag att det är lite sorgligt att en sån sak som hudfärg ska dölja så mycket annat. Man får inte heller glömma att det inte bara var folk som inte röstade på Obama för att han är svart. Det finns säkert också många som röstade på Obama för att han är svart och inte för det han står för. Hur hade vi reagerat om vi hade haft en svart republikan som presidentkandidat? Det tål att tänkas på. Men det är väl som med kvotering. I grund och botten tycker jag det är fruktansvärt att man ska behöva kvotera in kvinnor i vissa yrken. Men när nu samhället ser ut som det gör så är det kanske ändå det bästa verktyget.

Jag instämmer även i det som någon annan skrev för ett tag sen, jag tror det var ungefär så här: "Visst är det bra att Obama är svart men riktigt hoppfull blir jag först när USA:s president är en homosexuell indian."

Jag har nu sett på Obamas segertal. Det var väldigt amerikanskt, och konstigt vore väl annars. Nu återstår det bara att se om han verkligen kan åstadkomma alla de här förändringar som han har pratat så mycket om men inte velat precisera. Den som lever får se.