Min kompis Jim

I

När jag var liten var det alltid sommar. Vi bodde i ett vitt hus som sedermera blev rött. Från mitt fönster på andra våningen kunde jag se åkrarna, hagen med grisarna som behövde matas, skithuset där man kunde sitta i flera timmar och ingen visste var man var, skogen som man kunde gå på upptäcktsfärder i och vägen som ledde ner till älven.
Jag kunde sitta vid mitt skrivbord som stod framför fönstret och bara titta på allt detta förunderliga som bredde ut sig.
Förunderligt var det, och förunderligare skulle det bli.


Vägen som ledde ner till älven gick förbi ladugården, fortsatte ner över åkrarna, in i skogen, förbi kojan som några grabbar från västra sidan hade byggt och vidare en liten bit fram till baracken som stod alldeles liksom för sig själv och då visste man att man var framme. Jag brukade gå ner dit ibland när jag inte hade något bättre för mig, vilket jag aldrig hade, och bara sätta mig och glo. Man fick inte bada för vattnet var ju strömt och om man inte passade sig kunde man dras med ner till forsen och bli alldeles sönderslagen och det ville man ju inte men sitta och glo kunde man ju alltid.


En av alla dessa dagar satt jag där och glodde. Jag kunde väl ha setat i en halvtimme kanske innan jag upptäckte att det inte bara var jag som glodde. Några meter ifrån mig men liksom gömd bland träden satt en annan pojk och glodde på mig. När han såg att jag fått syn på honom klev han fram. Han såg alldeles märklig ut. Dels var det kroppen, han var så liten och så mager att revbenen såg ut att sticka ut ur kroppen på honom och håret var långt och alldeles smutsigt. Och sen var det kläderna som var alldeles trasiga och smutsiga de också. Jag hade aldrig sett honom förut så jag antog att han kom från västra sidan. Men hur hade han kommit hit. Han kunde väl inte ha simmat.
”Vad gör du här” sa jag till honom men han bara fortsatte att glo på mig som om han inte förstod någonting.
”Vad gör du här” sa jag igen fast lite hotfullare den här gången för jag tänkte att om jag lät arg så skulle han väl svara i alla fall men inte gjorde han det.
”Har du läst senaste Fantomen där Diana blir bortrövad och Fantomen måste åka till Sverige för att rädda henne” frågade jag då för någonting tyckte jag ju att jag borde säga och det var det bästa jag kunde komma på. Då nickade han.
Sen satte han sig på huk alldeles bredvid mig, fortfarande utan att säga något.
”Varför säger du inget” sa jag då. Han ryckte på axlarna och sen försvann han in i skogen igen.
Det var så jag träffade Jim, fast det visste jag ju inte att han hette då.



II

Vårt andra möte skedde några veckor senare på samma ställe. Jag hade nästan hunnit glömma bort honom, men så plötsligt stod han där igen.
”Vad heter du” frågade jag nu. Han skakade först på huvudet men sen plockade han upp en pinne från marken och skrev ”Jim” i sanden.
”Var bor du någonstans då” fortsatte jag. Han pekade tvärs över älven, han kom alltså från västra sidan som jag hade trott. Men vad gjorde han här, det blev jag aldrig klok på.

Jag kan väl ha varit nio år när det hände. Kort därefter skulle jag börja i 4:an i alla fall, det minns jag. Och när vi satt där i klassrummet och fröken läste upp våra namn och frågade om vi hade haft en bra sommar så fick jag se att han satt vid en bänk på andra sidan klassrummet. Det var ju konstigt att se honom där, jag hade börjat tro att han bara ville visa sig för mig. Men det är klart, han var väl tvungen att gå till skolan också, som alla andra. Han hade hela och rena kläder på sig nu, minns jag att jag tänkte på, men håret var fortfarande lika oklippt.
”Och så har vi fått en ny elev i klassen” sa fröken ”Jim, du kanske kan ställa dig upp och presentera dig för dom andra”.
Ställde sig upp gjorde han, men någon presentation kom det ju aldrig. Han bara stod där och vi andra i klassen tyckte väl att han var ganska underlig och vissa började till och med att skratta men jag skrattade aldrig.


Det blev ju problem förstås. Hur än fröken höll på och tjatade på honom så vägrade han att prata. Det var ju inte det att han var dum, för han skrev ju i böckerna och räknade ut matteboken långt före någon annan men sa någonting gjorde han inte.
På rasterna lekte vi tillsammans. Vi brukade gunga eller tävla med barkbåtar i bäcken eller gömma oss uppe i borgen och spionera på de andra ungarna. Mig gjorde det inte så mycket att han aldrig sa något. Jag var ju inte så värst pratig av mig heller och vi förstod liksom varandra utan att behöva prata. Jag vet inte hur men det var som att jag alltid visste vad det var han tänkte.


Ibland kom han hem till mig och då brukade vi rita. Han var en jävel på att rita, det måste sägas. Han ritade mest krig och såna saker. Det var alltid väldigt mycket folk och många små detaljer på hans teckningar. Man förstod ju inte riktigt vad det var som hände, men häftigt var det.


Jag vet inte när vi började skriva lappar till varandra. Det var väl något som absolut måste fram, något viktigt som varför Diana inte dog när hon såg Fantomens ögon och då skrev han det på en lapp och gav till mig. Sen började vi skriva fler och fler lappar till varandra. Inte för att vi egentligen behövde, det hade ju gått bra tidigare, men det var ändå lite roligt. För att ingen skulle hitta lapparna och läsa det vi skrivit så använde vi chiffernyckeln som man fick när man blev medlem i fantomenklubben. Det tog ju ett tag förstås, men efterhand lärde vi oss den så bra så det gick nästan lika snabbt som att skriva vanligt.


Vi skrev säkert flera tusen lappar till varandra. Jag har dem fortfarande sparade i olika pärmar. Det konstiga är att när jag tar fram dem och läser så verkar det som vi skrev ganska betydelselöst. Det känns mer som att det vi inte skrev var det som var det viktiga. Det är ju så. Man säger och skriver en massa saker men på något sätt är det som att det är det som man bara tänker men aldrig säger som verkligen betyder något. Det som man ickesäger. Vi ickesa ganska så mycket.


En gång frågade jag honom varför han aldrig pratade och då berättade han att det var för att han inte hade någon tunga. Jag trodde ju inte på honom men han lovade och svor på kristi fläsk att det var sant och eftersom jag aldrig hade sett hans tunga så kunde jag ju inte säga emot.
När jag frågade vad som hade hänt med den så svarade han att hans far hade skurit av den. Det var straffet för att han hade glömt att gå ut med hinken till grisarna. Det var ju ett ganska hårt straff kunde man tycka.
Vidare berättade han att tungan nu förvarades i en av askarna på spishyllan i deras kök. Jag var hemma hos honom några gånger och kunde se askarna som stod på spishyllan, men jag nådde inte att plocka ner dem så jag kunde inte se efter om det stämde. Det spelade kanske ingen roll heller. Men man ville ju veta.



III

När jag var liten var det alltid sommar utom när det var vinter. Ibland var det vinter. Då byggde vi borgar och startade krig. Jim som för det mesta sågs som ganska förunderlig av alla utom mig blev plötsligt allmänt omtyckt för att han kunde krama de hårdaste snöbollarna av alla. Han var en jävel på att krama snöbollar, det måste sägas. Men prata gjorde han ju inte. Vad man nu ska göra det för när man kan rita krig och krama snöbollar.
Vår uppgift var att vakta södra ingången på borgen. Det var där fienden brukade bryta sig in och förstöra. Fienden gick i allmänhet i femman och tyckte om att förstöra för oss. Men ingen av dem kunde krama snöbollar som Jim.


Jim hade en syster också. Det visste vi inte först. Ingen av oss kunde väl gissa att han hade en syster. Han var inte den typen som har systrar. Vissa ser man ju direkt att de har systrar, andra är klurigare. Men Jim kunde inte ha en syster, han var ensambarnet.
När jag såg henne kunde jag inte tro att de var släkt heller. Hon var liksom ljus och smal och inte alls så smutsig som Jim. Hon var fyra år äldre och säkert en halvmeter längre. Hon var så lång att hon kunde ha nått askarna på spishyllan och plockat ner dem. Jag tänkte att jag skulle be henne om det men det gjorde jag inte. Jag sa ingenting till henne. Inte för att hon inte pratade, till skillnad från Jim så pratade hon beständigt om både ditten och datten. Mest i telefon. Men hon var liksom inte den man pratade med.
Och vad skulle jag säga. Mycket förresten.


En gång kom jag hem till Jim när han inte var hemma. Han hade åkt in till stan för att handla med sin mamma. Den enda som var hemma var Annika, ja systern alltså. Hon satt i soffan och såg på teve, det var tecknat. Jag undrade ju varför hon såg på tecknat, hon som var så vuxen, men jag sa just inget. Hon kunde ju ha tyckt att jag var dum och det ville man ju inte.
Men jag satte mig bredvid, det gjorde jag, och så satt vi där och såg på tecknat. Och då frågade hon hur det var med mig och om jag hade det bra i skolan och inte visste jag vad jag skulle svara på det men jag sa väl ”Jovars, det är väl bra.” Sen sa hon att jag hade fina ögon och det var ju också en sak att säga. Inte visste jag vad jag skulle svara på det heller så jag lät det bero. Ögon hade jag ju men så värst fina vet jag inte om de var.
Och sen flyttade hon sig liksom närmare och la armen runt halsen på mig. Varför gjorde hon så. Jag vet inte men det gjorde hon i alla fall och sen tog hon min hand och drog in den under sin tröja. Och hon var alldeles varm och mjuk och fast Kalle Anka hoppade upp och ner på teven och skrek så drog jag in handen innanför hennes behå och kände på hennes bröst som också var alldeles varma, som nykokta ägg nästan fast större.
Och det var då som hon knäppte upp gylfen på mig och började dra med handen innanför kalsongerna och i ögonvrån såg jag hur Piff och Puff hoppade upp och ner på Kalle Ankas näbb och sen var det som att något varmt rann genom kroppen på mig och jag började skaka och sen strömmade det liksom ut något som var som kiss fast kladdigt och då fick jag se att Jim och hans mamma stod i dörröppningen.



IV

Jag var aldrig hem till Jim efter det, hans mamma ville väl inte det och inte systern heller tror jag. Jim hade också blivit som annorlunda efter att det där hände. Han ville inte leka med mig på rasterna utan gick för sig själv. Det fick han väl göra om han ville, det var ju inte det, men när han såg på mig såg han liksom arg ut och jag visste inte hur jag skulle förklara. Vad kunde man säga. Piff och Puff hade hoppat på Kalle Ankas näbb och sen hade det blivit kladdigt. Det var ju allt. Men samtidigt en massa annat. Jag hade liksom börjat tänka på systern mer och mer och planerade till och med att gömma mig utanför deras hus och gå in när ingen annan var hemma men jag tordes aldrig.


En dag var det vinter och vi skulle åka skridskor på sjön. Jag hade nya skridskor på mig som pappa hade köpt och Jim hade gamla fula. Fröken var tvungen att hjälpa honom och knyta, jag minns att han skämdes för det. Att inte kunna prata var ju en sak, att inte kunna knyta ett par skridskor var en annan.
Vi åkte rätt långt ut på isen. Jim var bra på att åka, fast han hade fula skridskor som han inte kunde knyta. Efter ett tag hade vi åkt så långt ut från land att ingen kunde se oss. Egentligen fick man ju inte åka så långt ut. Man visste ju inte var isen var tunn och man kunde ramla i, det var lika farligt som att simma långt ut i älven på sommaren, men det struntade vi ju i nu.
Plötsligt så stannade han och böjde sig ner. Jag förstod inte varför men tänkte att det var väl snörena som var dåligt knutna och som han skulle knyta om fast jag visste ju att han inte kunde knyta. Han nickade i alla fall åt mig att jag skulle åka vidare och det gjorde jag. Men när jag hade kommit en bit till kände jag hur isen började knaka och rätt som det var så sprack det upp framför mig. Jag vände mig om och såg att Jim fortfarande satt på huk en bit bort. Jag skulle just vända och åka tillbaka när jag ramlade omkull och isen brast under mig.
Jag kände hur jag liksom fick panik och började försöka dra mig upp på isen igen men det sprack ju bara mer och mer och längre bort satt Jim och glodde på mig sådär som han hade glott på mig när vi möttes vid älven.
”Hjälp mig då” skrek jag men han bara satt där och glodde.
Och det var då han sa det.
”Du skull’ int’ ha tafsat på’na” skrek han tillbaka.
”Skit i det nu” skrek jag tillbaka. Det var först efteråt som jag kom ihåg att han inte kunde prata.
I alla fall så var det väl några som hade sett eller hört oss inne vid land och som kom ut nu. De hade ett långt rep med sig som de kastade ut och som de sen lyckades dra mig iland på. Men Jim bara satt där på huk och glodde som om det var allt han kunde.


När de lyckats få mig iland fick jag värma mig vid kaminen och dricka varm choklad. En bit bort satt Jim och glodde lika beständigt som förut. Han hade fått bannor av fröken för att han inte hade gjort något men det tycktes inte ha påverkat honom.
Han bara satt där och glodde. Och det var då jag kom att tänka på att inget skulle bli som förut nu. Han hade pratat, det hade han faktiskt, och då måste ju det där med tungan vara lögn ändå. Och om han hade pratat nu så skulle han kanske fortsätta prata och vi skulle aldrig mer skriva lappar till varandra med Fantomens chiffernyckel. Och jag tänkte att egentligen så var det ju systerns fel, bara för att hon hade flyttat sig närmre i soffan och det hade blivit kladdigt. Det hade hon väl kunnat strunta i tycker man. Ändå var jag liksom glad att hon hade gjort det, fastän Jim och jag nu hade blivit fiender för resten av livet.
Det var rätt så förunderligt allting, när man tänker på det.