Om research

Att göra grundlig research är förstås A och O för en journalist. Jag läser i senaste numret av Filter om Hannes Råstam och kan inte annat än hysa en stor beundran för hans arbete, samtidigt som jag tänker att han måste vara helt galen. Som exempel kan nämnas att han har ett arkiv i sin dator med nästan 6000 dokument som handlar om Thomas Quick och att han har ägnat över 1500 timmar åt samtal med Quick.
I samma nummer står det också om hur olika författare jobbar med research till sina romaner och där måste jag säga att jag är lite skeptisk. Skillnaden mellan journalistik och romanskrivande är ju att man i romanens värld har fritt fram att fabulera och inte måste förhålla sig till fakta på samma sätt som en journalist måste. Ändå envisas många författare med att kolla upp varje liten detalj för att allting ska stämma. Till vilken nytta kan man fråga sig.
Till viss del förstår jag att det handlar om trovärdighet. Vissa tycker att en roman faller platt till marken om man upptäcker att det som står där inte stämmer överens med verkligheten. Men för mig har det där ingen större betydelse. När jag läser en roman vet jag ju att det som står där inte har hänt och jag stör mig därför inte på om den 6 juli i romanens värld är en måndag, till skillnad från i verkligheten då det var en söndag.
Visserligen kan man säga att det är skillnad på detaljer och närvaro. Jag kan förstå varför Henning Mankell skickar en researcher till Shanghai för att ta reda på att luften luktar metall så att han sedan kan skriva det i sin roman. Sådana saker gör att läsaren kan knyta an till sina egna upplevelser och i bästa fall skapar det en starkare känsla. Men samtidigt har jag en stark tilltro till fantasins kraft och tror att om en författare bara beskriver någonting med tillräckligt mycket känsla så kan det skapa en lika stark bild i läsarens huvud, oavsett om han eller hon har upplevt något liknande eller ej (jag har till exempel aldrig varit i Japan men tycker ändå att jag kan relatera mycket väl till Haruki Murakamis böcker).

Jag tänker också att det kanske är ett sätt för romanförfattarna att rättfärdiga det de håller på med. Det räcker liksom inte med att bara fantisera, man måste visa att man verkligen har ansträngt sig och försökt ta reda på hur det skulle kunna ha varit egentligen.

Kanske är det också en genrefråga, i deckare ställs det ofta högre krav på sannolikhet än vad det görs i till exempel fantasy. Men jag undrar varför egentligen. Visst kan det vara bra om det finns vissa regler inom romanvärlden, men hur den världen sedan förhåller sig till verkligheten borde vara helt och hållet upp till författaren.