Om research

Att göra grundlig research är förstås A och O för en journalist. Jag läser i senaste numret av Filter om Hannes Råstam och kan inte annat än hysa en stor beundran för hans arbete, samtidigt som jag tänker att han måste vara helt galen. Som exempel kan nämnas att han har ett arkiv i sin dator med nästan 6000 dokument som handlar om Thomas Quick och att han har ägnat över 1500 timmar åt samtal med Quick.
I samma nummer står det också om hur olika författare jobbar med research till sina romaner och där måste jag säga att jag är lite skeptisk. Skillnaden mellan journalistik och romanskrivande är ju att man i romanens värld har fritt fram att fabulera och inte måste förhålla sig till fakta på samma sätt som en journalist måste. Ändå envisas många författare med att kolla upp varje liten detalj för att allting ska stämma. Till vilken nytta kan man fråga sig.
Till viss del förstår jag att det handlar om trovärdighet. Vissa tycker att en roman faller platt till marken om man upptäcker att det som står där inte stämmer överens med verkligheten. Men för mig har det där ingen större betydelse. När jag läser en roman vet jag ju att det som står där inte har hänt och jag stör mig därför inte på om den 6 juli i romanens värld är en måndag, till skillnad från i verkligheten då det var en söndag.
Visserligen kan man säga att det är skillnad på detaljer och närvaro. Jag kan förstå varför Henning Mankell skickar en researcher till Shanghai för att ta reda på att luften luktar metall så att han sedan kan skriva det i sin roman. Sådana saker gör att läsaren kan knyta an till sina egna upplevelser och i bästa fall skapar det en starkare känsla. Men samtidigt har jag en stark tilltro till fantasins kraft och tror att om en författare bara beskriver någonting med tillräckligt mycket känsla så kan det skapa en lika stark bild i läsarens huvud, oavsett om han eller hon har upplevt något liknande eller ej (jag har till exempel aldrig varit i Japan men tycker ändå att jag kan relatera mycket väl till Haruki Murakamis böcker).

Jag tänker också att det kanske är ett sätt för romanförfattarna att rättfärdiga det de håller på med. Det räcker liksom inte med att bara fantisera, man måste visa att man verkligen har ansträngt sig och försökt ta reda på hur det skulle kunna ha varit egentligen.

Kanske är det också en genrefråga, i deckare ställs det ofta högre krav på sannolikhet än vad det görs i till exempel fantasy. Men jag undrar varför egentligen. Visst kan det vara bra om det finns vissa regler inom romanvärlden, men hur den världen sedan förhåller sig till verkligheten borde vara helt och hållet upp till författaren.

Pingis för vänsterhänta

Det finns en gräns i min hjärna
på andra sidan – rösterna som skriker kom!
På den här sidan – en nykter motståndsman som säger
gå in på egen risk

Vi brukar spela pingis ibland
jag och rösterna
fram och tillbaka över gränsen
och ibland låter jag dem vinna
bara för att komma undan

Vi leker gäster med gester
försöker hitta ett minspel som verkar naturligt
och den som lyckas spela mest naturlig
vinner och får vara med i teve

Det onaturliga däremot
är så stort
att det inte ryms ens på en storbildsskärm
det får ställa sig i skamvrån på konstfack
där folk trippar förbi
rädda för att störa

Det vi inte förstår
respekterar vi
men räds för att älska
vågar inte krama fantasin
rädda för att den ska falla ihop
som drömmarna när man berättar dem för någon

Och långsamt bygger vi ett förråd av händelser
som inte ryms i det vanliga välknäppta jaget
som vi inte visar för någon
men som vi ibland dyker ner i och simmar runt i

Jag minns att det var varmare
i barnpoolen än i stora svarta havet
och jag minns att jag ville stanna kvar
när de andra barnen hade gått hem
och sen minns jag hur världen började sluta sig
som när man skruvar ner en fotogenlampa
blev det kallare

Och där stod jag och ropade
men inga röster svarade
och fastän jag nu var en bland alla andra
hade jag aldrig känt mig så ensam