Bilmusik

Det här inlägget har tidigare varit publicerat på Stardust-bloggen.


















Jag är inte så mycket för bilar egentligen. Jag kan nästan ingenting om olika modeller och tycker för det mesta att det är en tämligen monoton och tråkig syssla att köra bil. Min fördom om alla grabbar som tycker det är roligt att meka med bilar är att de har en IQ-nivå som inte överskrider hundra.
Visst, det har väl hänt att jag njutit av att köra bil, främst nattetid när det är tomt och ödsligt på vägarna och man far fram genom vidsträckta landskap med bilstereon på hög volym. Då kan jag, för ett ögonblick, förstå det fantastiska i bilåkande. Men annars icke. Och det där med att meka med bilar, att ägna timmar åt att gräva i motorn och putsa lacken, det kommer jag aldrig fatta.

So far, so good. Som den miljöpartist jag är bör jag ju inte heller tycka om bilåkande, jag bör istället förespråka mer miljövänliga alternativ som cykel och tåg. Vilket jag också gör.
Men, trots detta måste jag erkänna att jag är väldigt svag för låtar som handlar om att åka bil.

Ta Tom Waits "Ol’ 55" till exempel, en låt som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Den handlar om en snubbe som tar sin bil och kör iväg just som solen har börjat gå upp. Så mycket mer än så är det inte egentligen. I bakgrunden kan man ana någon sorts kärlekshistoria, men vad som har hänt sägs inte riktigt. I alla fall så tycks detta – att köra bil i soluppgången – vara den ultimata lyckan för Tom Waits. Och när jag lyssnar på låten så känns det så för mig också. Det är väl det som är det fantastiska med popmusik, att den kan få oss att tro på någonting som man kanske skulle ha avfärdat i vanliga fall.
Ett annat exempel är Magnetic Fields ”The Luckiest Guy On The Lower East Side”, i mitt tycke den finaste av alla låtar på mästerverket 69 Love Songs. Alla andra killar i stan är snygga och romantiska och köper fina presenter. Själv är man ful och fattig och det enda man har att komma med är en jävla bil. Det är inte ens någon snygg bil, förmodligen en sketen volvo 2.40 eller nåt. Men när vädret är fint så dissar hon ändå de andra killarna för att ta en tur i bilen. Det är väl romantik om något?

Och ännu har jag inte nämnt den störste bilromantikern av dem alla, Mr. Bruce Springsteen. I Bruce Springsteens låtar är ju bilen allt som oftast en symbol för den ultimata friheten.

“In the day we sweat it out on the streets of a runaway american dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines”

“There were ghosts in the eyes of all the boys she sent away
they hunt this dusty beach road in the skeleton frames of burned out chevrolets”

Och så vidare. Man kan ta några rader ur vilken låt som helst och med 90% säkerhet veta att det på något sätt handlar om bilar. Sånt kan man skratta åt. Man kan ironisera över hur typiskt amerikanskt det är att hylla bilen. Eller så kan man bara kapitulera för känslorna och se att det trots alla avgaser finns något väldigt fint i de här sångerna.

”Racing In The Street” från plattan Darkness On The Edge of Town inleds med följande rader:

“I got a sixty nine chevy with a three ninetysix
Fuelie heads and a hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven Eleven store”

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad “a three ninetysix fuelie heads and a hurst on the floor” är för något. Men jag gissar att det har något med motorer och pedaler att göra.
Trots detta tycker jag att "Racing In The Street" är en av världens absolut bästa låtar.

Men jag väntar fortfarande på den dagen då det kommer kännas lika fantastiskt att köra bil i verkligheten som Bruce och de andra gubbarna vill få mig att tro.