Kulturpolitik och ogräsbekämpning

Jag såg på Debatt härförleden. Janne "skjutjärnsjournalisten" Josefsson var programledare. I publiken satt bland annat någon göteborgsk buskistant, en arbetslös skådespelare, någon nyliberal pajas och, mitt i allt detta, den ständigt lika rödhårige poeten Bob Hansson. Alla hade de åsikter om svensk kulturpolitik.
Det var en ganska kaotisk debatt. Det brukar ju vara så med tv-debatter, alla kämpar för att göra sin röst hörd och så ska programledaren försöka styra upp debatten vilket oftast går sådär. Men just det kaotiska gjorde att den också var ganska underhållande. Fast man blir ju lite mörkrädd när någon sitter och säger att staten överhuvudtaget inte ska blanda sig i kulturpolitiken utan istället dela ut så kallade kulturcheckar till medborgarna så att vi själva ska kunna välja. Demokratiskt och bra. Ingen som lägger sig i. Och samtidigt förödande för alla "smalare" former av kulturyttringar som poesi och opera till exempel.
Jag skulle tycka att det vore fantastiskt om folk i allmänhet började läsa böcker som inte var skrivna av Liza Marklund, se på filmer som inte kom från USA eller Europa och överhuvudtaget vågade vidga sina vyer lite mer. Men nu är det ju inte så. Och, om man ska vara lite krass och cynisk, så tror jag tyvärr inte att den något smalare konsten kommer kunna överleva utan stöd och subventioner. Vi är ju vanemänniskor, går samma stigar som vi gått på förut. Det gäller mig också men jag försöker i alla fall ibland att närma mig outforskade terränger. Och man kan ju inte hålla på att vika sig för majoriteten hela tiden. Om det så bara fanns tio personer på hela jorden som tyckte om att gå på opera så tycker jag ändå att man borde kämpa för att de ska få göra det.

Just nu är det en ganska intressant dokumentär om läkemedels- och GMO-företaget Monsanto på tv. Jag såg halva ungefär men sen orkade jag inte se mer. Det kommer ju inte direkt som någon nyhet att Monsanto är ett vidrigt företag som ser betydligt mer till profit än till miljön och människors hälsa. Men det kan ju vara bra att bli påmind om det kanske. Det är klart att en sån där dokumentär är vinklad för att framställa företaget i så dålig dager som möjligt, det inser ju jag också, men det är svårt att argumentera mot tusentals amerikanare vars liv på olika sätt blivit drabbade av Monsanto, för att inte tala om all den skada de har orsakat för indiska bönder.
Men Monsanto skulle heller aldrig ha lyckats spy ut så mycket gifter om det inte var för en amerikansk regering som uppmuntrade och stöttade dem. I ett inslag i dokumentären fick man till exempel se George Bush den äldre på besök i en av Monsantos fabriker.

I båda fallen handlar det om en total ansvarslöshet och brist på moral. Girighet är den andra dödssynden. Högmod är den första.

Chocolate Jesus

Det finns bara en Tom Waits.

Detektivbyrån - Wermland

Första gången jag hörde Detektivbyrån var på Emmabodafestivalen 2006. De spelade sent på natten och jag minns inte så mycket av det mer än att jag tyckte det var atmosfäriskt och mysigt.
Sen dröjde det till Arvikafestivalen året efter innan jag såg dem igen och under de månaderna hade de blivit mer samspelta och ryktet om dem hade börjat växa. De spelade på Lyran, en av de mindre scenerna på festivalområdet, och jag som kom dit lite sent lyckades inte ta mig under tak utan fick stå utanför och lyssna. Ändå rankar jag det som en av de absolut bästa spelningarna det året.

Sen dess har de hunnit medverka i åtskilliga tv-program de har spelat på en massa festivaler och blivit hypade i diverse media. Så nu när de äntligen släpper sin efterlängtade debutskiva har man nästan hunnit tröttna på dem.
Men det var kanske ändå bra att de väntade såpass länge. Min enda invändning mot deras musik i början var att den lät lite väl Yann Tiersensk. Nu har de hittat en lite större bredd. Dragspelen och klockspelen är kvar men de har vävt in fler influenser. Detta märktes inte minst på en spelning jag såg med dem i somras och det märks även på den här skivan. I Life/Universe ekar 80-talet och Honkytonk of Wermland är en käck liten melodi som säkert skulle gått hem i folkparkerna på 40-talet. Det är lekfullt, vemodigt och trollbindande om vartannat. Ibland blir det kanske lite väl glättigt men jag tycker ändå de lyckas balansera det ganska bra.
Låtarna har förstås skämtsamma titlar som Rymden i en liten låda, Kärlekens alla färjor och Camping.

Till slut måste jag också säga att det är rätt kul med ett band som på allvar säger sig gilla Sven-Ingvars och som blir glada när de får höra att äldre personer uppskattar deras musik. Och det är faktiskt svårt att föreställa sig någon som inte gillar Detektivbyrån. Jag skulle tro att deras musik kan gå hem i de flesta läger.

Bäst: Kärlekens alla färjor och Sista tryckaren

Min idol

Det här är både något av det roligaste och finaste som jag någonsin har sett. Att han inte gick vidare visar bara hur jävla tråkigt och enkelspårigt ett program som Idol är.
Världen behöver inte fler Amy Diamonds eller snygg-kille-med-trasiga-jeans-och-gitarr-sjunger-ledsna-ballader-typer. Vad världen däremot behöver är killar med färgglada kläder och pärlhalsband som sjunger Pokemon på finska. Människor som verkligen tror på någonting.

Pre-Internet

En gång för länge, länge sedan så fanns varken Myspace, Facebook, Youtube eller bloggar. Jag vet att det här kan vara lite svårt att föreställa sig men om du sluter ögonen och tänker riktigt ordentligt så kanske det går.
Vad som däremot är nästan omöjligt att föreställa sig är att det också fanns en tid då inte ens Internet existerade. Man kan ju undra vad folk gjorde för något på den här tiden. Själv ägnar jag säkert två-tre timmar om dagen åt att surfa på nätet och om jag inte gjorde det vet jag inte riktigt vad jag skulle ha gjort istället. Men någonting måste ju även dessa stenåldersmänniskor ha gjort för att fördriva tiden.

Jag utgår ifrån att ingen av mina läsare är så gamla att ni kan ha några minnen från den här tiden så jag tänkte därför anordna en liten gissningstävling.
Jag har tagit fram några tänkbara alternativ och så får ni välja det som ni tycker verkar mest troligt.


Frågan lyder: Vad gjorde folk för något innan Internet fanns?

A. Man stod i en ring och kastade stenar i huvudet på varandra. Den som kunde stå kvar längst tid utan att börja gråta vann.

B. Man lekte kurragömma och spelade landhockey hela dagarna.

C. Man såg på något som kallades för TV. Denna apparat, som idag börjar få antikvärde, var på den här tiden fortfarande väldigt populär. Trots att programmen på den här tiden inte var av särskilt mycket högre kvalitet än de är idag. Man var helt enkelt tvungen att hålla till godo med program som Rederiet, Tre Kronor och Fånarna på Fortet.

D. Eftersom man inte kunde få reda på saker genom att söka efter dem var man tvungen att ta reda på det på egen hand. Detta skedde genom att man reste runt i världen och frågade sig fram. Hade man tur kanske man hittade någon kuf i Schweiz som visste svaret på allting. Om man inte gjorde det så fick man fortsätta att undra.

E. Man gjorde precis samma saker då som nu. Men eftersom ett dygn bara hade 18 timmar på den här tiden så hade man ändå aldrig tråkigt.

Helgen v. 38

Som det kulturpretto jag är har jag ägnat helgen åt såväl poesiläsning som konstrunda.
I fredags var det "Kulturnatta" - en gratis kulturfestival som arrangeras en gång om året i Karlstad. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite gammal när jag minglade runt där bland spexiga esteter och elever från kommunala musikskolan. Det är rätt tydligt att det är ett arrangemang som främst vänder sig till barn och ungdomar. Det blir väl lätt så när man skapar en festival där alkohol inte är en självklar beståndsdel. Vilket är ganska tråkigt tycker jag eftersom de i min ålder som hellre spenderade sin fredagkväll på någon krog gick miste om flera riktigt bra kulturupplevelser.
Festivalen ägde rum i områdena runt och i Värmlands Museum och Stadsbiblioteket. Jag kom dit vid 18.30, lagom för att se min klasskompis Tim Sterner uppträda. Det var bra som vanligt men tyvärr hade inte så stor publik hunnit hitta dit.
Därefter blev det poesibingo där jag vann några klubbor. Sen hängde jag kvar vid "Berättarscenen" ett tag till och fick se en enormt begåvad poet som heter Emelie Hwang och två på sätt och vis lika men samtidigt olika krönikörer; Hanna Hellqvist som skriver i DN:s På Stan-bilaga och Marcus Grahn som brukar skriva väldigt roliga och tänkvärda krönikor i VF.
Framförallt gillade jag Marcus Grahns underfundiga livsbetraktelser. Jag funderar till och med på om jag ska ta och köpa hans bok nu med den fantastiska titeln "Picasso valde också Kristinehamn".


För ungefär ett halvår sen blev jag utsedd till vice konstinköpare av Kultur- och fritidsnämnden. Det innebär att jag får gå på utställningar och köpa in konst åt kommunen om den ena av de två som är ordinarie konstinköpare av någon anledning inte kan gå. Det är inte illa att en person som jag, som knappt kan någonting om konst, får ett så förtroendefullt uppdrag.
Konstrundan som var i helgen var lite speciell på det sättet att man fick kliva in i konstnärernas ateljéer och se konstverken på plats så att säga. I vissa fall var ateljéerna även konstnärernas lägenheter, vilket var lite kul. En kvinnlig konstnär som hade sin lägenhet som ateljé hade en helt enorm samling vinylskivor och böcker. Hon verkade dessutom trevlig och gjorde häftiga collagetavlor så henne köpte jag förstås en tavla av.
Det var överlag väldigt mycket bra konst, tyvärr hade jag bara en budget på 12.000 annars hade jag nog köpt in en massa tavlor. Nu blev det bara 2 tavlor på 4.000 kronor vardera. Det känns ändå lite prestigefullt att ha inhandlat tavlor som kanske kommer hänga på Stadshuset eller Biblioteket.

Idag har varit en sån där mellandag då jag egentligen borde ha förberett en examinationsuppgift som ska vara färdig på tisdag men istället har ägnat mig åt att göra meningslösa listor och åt att ligga på soffan och lyssna på skivor. Men såna dagar behövs ju också.

Förresten, om ni tittar riktigt noga kanske ni ser att jag har lagt till en bild längst upp på sidan. Den som kan gissa från vilken film bilden är hämtad får önska sig vad den vill. Jag kommer förmodligen inte uppfylla önskan men önska det får ni.

Handen som vred upp världen

Ibland på natten brukade jag gå bort till platsen där det hade hänt. Den låg djupt inne i skogen, men jag hade lekt där när jag var liten och kände varje steg och träd så jag visste precis var jag skulle gå.
Och varje gång jag närmade mig så skedde samma sak. Mina steg blev långsammare, andetagen snabbare, sinnena starkare och jag kände hur en våg av spänning svepte över mig. Jag har aldrig känt mig så levande som under de där nätterna.

En gång när jag var där mötte jag en man. Det var kolsvart och knappt några stjärnor på himlen så jag såg honom inte. Det var först när han talade till mig som jag märkte att han befann sig i närheten.
”Vad gör du här?” sa han, barskt som om han hade ensamrätt på platsen.
Jag ryckte till och stod tyst ett tag. Till en början undrade jag om jag verkligen hade hört rätt eller om det bara varit en röst inne i mitt huvud. Och om jag hade hört rätt, vad kunde jag svara? Jag visste ju inte ens själv vad jag gjorde där, visste bara att det var någonting som drog i mig, någonting som fick mig att resa mig ur sängen och ta på mig kläderna, någonting som natt efter natt tvingade mig att uppsöka den här platsen.
”Jag frågade vad du gör här” upprepade rösten och den här gången visste jag att den var äkta. Men jag vågade inte lyfta ficklampan och lysa på honom, rädd för vad jag kanske skulle få se.
”Jag… brukar bara titta förbi” svarade jag.
”Hm” sa han i ett tonläge som jag inte kunde tolka. Vi stod kvar en stund och plötsligt kände jag hur hans kalla och grova hand tog tag i min. Jag kunde ha ryckt ur handen och sprungit därifrån men samtidigt var det något som fick mig att stanna kvar. Rösten var skrämmande, men ändå pålitlig.
Han plockade upp en liten ficklampa ur fickan och tände den. Han lyste med den inåt skogen så att jag kunde se granarna runtomkring oss, men fortfarande inte hans ansikte.
”Följ med” sa han sedan och drog iväg med mig genom mörkret.

Vi gick genom skogen tills vi kom fram till grusvägen, därefter följde vi den åt det motsatta hållet än det som jag kommit från. Vi måste ha gått flera kilometer innan vi kom fram till en liten stuga som låg vid vägen alldeles för sig självt. Under den tid som vi hade gått hade han inte yttrat ett ord och jag hade heller inte vågat fråga någonting.
Vi kom in i hans hall och han bad mig att ta av skorna. Först nu kunde jag se hur finklädd han var. Han bar en mörk kostym som såg ut att vara sydd direkt på kroppen, slipsen var ordentligt knuten och skorna oklanderligt putsade. Och inte bara kläderna utan även ansiktet bar på en tung värdighet. Håret låg bakåtkammat, ansiktet var renrakat, ögonen trötta men ändå uppmärksamma. Det var svårt att säga hur gammal han kunde vara, men jag gissade på någonstans mellan femtio och sextio.
Hallen som vi stod i hade blankt trägolv och väggar med ljusgula tapeter. Det luktade starkt av såpa och skurmedel.
Vi gick genom en svagt upplyst korridor och kom in i ett vardagsrum. Det första jag tänkte på var att det inte fanns någon tv. Inte heller fanns det några blommor, tavlor eller fotografier. Vad som däremot fanns i det stora rummet var en öppen spis, en gungstol, ett bord med ett antal stolar runt om sig, en bokhylla, en byrå och en lampkrona i taket. Det var fint och välstädat men såg samtidigt väldigt spartanskt ut.
Han gick bort till byrån och tog fram ett fotografi som jag kände igen från tidningarna.
”Här är hon” sa han kort och oberört.

Jag kände hur pulsen steg ytterligare ett snäpp. Jag såg på hans stora händer som hängde ner från armarna. Var det samma händer som hade strypt och sedan knivhuggit Solveig Larsson den 19 juni 1987? Var detta mannen som hade fått epitetet ”Brattforsmördaren” i tidningarna?
Men det var någonting som inte stämde. Enligt det enda vittnet, en man som såg någon komma springandes ut ur skogen, så skulle han ha varit i tjugoårsåldern. Det borde innebära att han var runt fyrtio idag. Den här mannen var betydligt äldre. Och varför skulle han ha återvänt? Varför skulle han ha släpat med mig hit?

”Sätt dig” sa han och gjorde en gest mot stolarna och bordet som stod i ett hörn av rummet.
Jag gick fram och slog mig ner och han satte sig mittemot.
”Får jag be dig om en sak?” frågade han.
”Vadå?”
”Jag skulle gärna vilja hålla din hand.”
Han sträckte ut sin arm över bordet. Jag tvekade lite innan jag fattade den.
”Du är nästan lika varm som hon” fortsatte han.
”Vem?” frågade jag, trots att jag mycket väl visste vem han menade.
”Solveig. Min hustru.”

Och då förstod jag. Förstod att den där platsen verkligen var hans. Att jag hade begått ett stort brott när jag hade klampat in där. Jag såg mig om i rummet och först nu märkte jag hur mycket smuts jag hade släpat in.
”Förlåt” sa jag. ”Det var inte meningen att störa, jag ska gå igen, jag…”
”Nej, nej” svarade han. ”Du förstår inte. Jag vill bli störd.”
”Du vill bli störd” upprepade jag.
”Du förstår”, sa han, ”jag och Solveig vi bodde här helt ensamma. Det finns inte ett hus på flera kilometer men det gjorde ingenting för vi hade varandra. Sen försvann hon en kväll. Hon hade varit hemma hos Annie och spelat bridge, hon gjorde det ibland, det var väl egentligen bara då och när hon skulle handla som hon gick härifrån. Men så kom hon inte tillbaka. Och jag ringde till Annie och hon sa att Solveig hade gått och jag gick ut och ropade men det kom inget svar. Så då ringde jag till polisen och de började leta. Efter fem timmar hittade de henne under en gran. Kjolen låg slängd bredvid henne, trosorna var sönderslitna och tröjan hon hade på sig var alldeles nerkletad av blod. Det var hemskt. Och Solveig som alltid var så rädd om kläderna.”
Han blev tyst en stund och såg på händerna.
”Det var så vidrigt allting och det enda jag kunde tänka på när jag kom hem var att jag ville sudda ut det smutsiga. Jag tänkte att om man bara gnuggar tillräckligt hårt så går det onda bort. Så jag skrubbade och putsade varje sak här, och när jag hade gått igenom hela huset gjorde jag det igen och igen. Och så har jag hållit på sen dess. Men det går inte. Det onda går inte bort.”
Han sträckte ut ena handen över bordet och jag tog tag i den med min hand.
”Det här var ju längesen förstås. Det vet du väl. Och jag har tänkt att jag någon gång kanske ska kunna komma vidare, men det går inte det heller. Jag måste få bort det onda först.”

Vi satt så en stund. När jag slutligen reste mig upp för att gå därifrån slog han armarna runt mig och gav mig en kram. Och samtidigt som vi kramades tänkte jag på den där upphetsningen jag känt ända sedan jag var tio år och jag läste i tidningen om vad som hade hänt. Jag tänkte på hur hjärtat bultat när jag närmat mig platsen och jag tänkte på att jag någonstans alltid hade önskat att jag var där när det hände.