Jag hade en kompis när jag liten som hette Albert. Albert kunde man lita på, han höll alltid med mig om precis allting och skvallrade inte för någon.
Albert bodde i ett litet hål i England. Hur han hamnade där är det ingen som riktigt vet men det kan ha berott på att jag hade lyssnat på Beatles A Day In The Life och trott att de sjöng om Alberts hål när de sjunger: "How many holes does it take to fill the Albert Hall". Åtminstone tror mina föräldrar att det var så och även om det inte var det så är det i alla fall en bra historia.
När jag blev äldre fick jag fler kompisar. Min besvikelse blev stor när jag upptäckte att ingen av dem bodde i hålor under jorden utan i vanliga radhus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Låtsaskompisar är verkligen att lita på. Min låtsaskompis namn är en konstig variant av mitt eget. Men vi hade en hälsningsprocedur som också kom av en låt. Varje gång jag hälsade på blev hon så glad att hon kramade mig till en choklad, från en sång som gick: "Jag blir så glad när jag ser dig ... jag blir så glad, så glad, så glad när jag ser dig." och sen vet jag inte om det fanns en skämtversion eller om jag bara hörde fel, men jag tyckte i allafall de sjöng: "Jag blir choklad när jag ser dig... jag blir choklad, choklad, choklad när jag ser dig."
Fantastiskt. det är såna historier man smälter av att höra.
Det var nån tidning för ett tag sen som utnämnde "a day in the life" till världens bästa låt genom tiderna.
Skicka en kommentar