I can tell that we're going to be friends

När garagevågen var som störst, runt 2000-2001, lyssnade jag rätt mycket på The White Stripes skiva White Blood Cells. Jag gillade det mesta med White Stripes; estetiken, mystiken, kombinationen av det oskuldsfulla och det råa.
Några år senare tog vårt förhållande slut. Jag vet inte om det var jag som tröttnade eller de som började göra sämre låtar, kanske båda delarna. Jag köpte i alla fall Elephant (som jag tycker är bra men snäppet sämre än White Blood Cells) men de föjande skivorna har jag inte ens brytt mig om att lyssna på.

Nu var det egentligen inte det jag tänkte skriva om utan om låten "We're Going To Be Friends" som ligger som spår nummer nio på skivan. Det är en bagatell kan man tycka, men en rätt charmig sådan. Bara titeln är väldigt fin. Det är ett så självklart konstaterande, sådär självklar som världen är när man är åtta nio år.
Jag har alltid tänkt mig att barnen i sången går till skolan, jagar insekter, klättrar över stängsel och så vidare utan att prata med varandra. Kanske beror det bara på raden "Then safely walk to school without a sound". Sen sitter de där i skolbänken sida vid sida, går hem tillsammans och när de kommer till vägskälet där de måste skiljas åt säger killen: "Well, see you tomorrow then." Och tjejen svarar: "Yeah, I'll guess so."
Också går de hem och drömmer om insekterna och bokstävskrumelurerna.

Jag vet inte varför jag skriver om det här just nu. Det var bara nåt som kom över mig. En längtan efter en tid och en plats där allt är okomplicerat och logiskt.