Grannsämja

Igår var jag på en mysig hemmakväll hos min kompis Martin. När det var dags för hemgång så visade det sig att två av gästerna bodde bara cirka tvåhundra ifrån mig. Eftersom de hade bil så föll det sig naturligt att jag åkte hem med dem. När vi hade satt oss i bilen och jag skulle förklara lite mer i detalj var jag bodde så fick jag veta att killens syrra hade bott i lägenheten brevid min tidigare tillsammans med sin pojkvän.
"Då har jag nog hört talas om dig" fortsatte killen. "Du var han som spelade piano mitt i natten en gång?"
"Ja... det var nog jag."
"Syrrans kille hade precis slutat snusa då så var han jävligt irriterad."
"Aj då" sa jag och kände mig dum.

Det är ju typiskt att man ska bli känd som den pianoterroriserande grannen. Nu är det i och för sig ganska länge sen så jag behöver väl inte skämmas längre, men ändå.
Jag minns för övrigt den där kvällen väldigt väl. Jag hade varit ute på krogen och träffat ett gäng som jag inte alls kände sen tidigare. När de stängde erbjöd jag alla att följa med hem till mig på efterfest. På vägen hem visade det sig att en av killarna var ett stort Springsteen-fan och därför var jag självklart tvungen att spela en massa Springsteen-låtar på pianot. Jag var mitt uppe i "Jungleland" när någon plingade på dörren. Jag ville absolut inte avbryta låten så därför fick han stå och plinga och banka ett bra tag innan jag gick och öppnade.
Utanför stod grannen och frågade vänligt men bestämt om vi inte kunde dämpa oss lite.
"Du kan väl komma in och vara med istället?" sa en full och glad Valdemar.
"Nej tack. Jag behöver faktiskt sova. Kan ni inte bara vara snälla och dämpa er lite?"
"Okej då" sa jag och gick in igen.

Dagen efter gick jag över och bad om ursäkt och grannarna verkade faktiskt inte vara särskilt arga. Men det kan ju ha varit en skicklig fasad, vad vet jag.