Om stressen och nöjdheten

Våren 2006 bodde jag i en liten etta på Kronoparken i Karlstad. Det var väl inte den bästa perioden i mitt liv. Jag tyckte att engelskakursen som jag läste var rätt trist och jag lärde inte känna någon av mina kurskamrater särskilt bra (de flesta ville jag inte heller lära känna). Ändå känns det såhär i efterhand som en rätt bra tillvaro. Jag hade tid. Förutom att plugga gjorde jag inte så mycket vilket ledde till att jag hade massor av tid över till att skriva, gå på promenader eller spela musik.
Tid är ju, som vi alla vet, en stor bristvara i dagens samhälle. Men egentligen handlar det ju bara om att ta sig tid, att välja bort saker som man tycker är tråkiga och jobbiga och prioritera det man tycker är kul. För i slutänden så handlar det om det. Att ha roligt och göra det man trivs med. Du lever inte ditt liv för statens, lärarnas, chefens, släktens, familjens, vännernas eller någon annans skull utan för din egen. Det är så lätt att man, eller i alla fall jag, glömmer det.

För mig handlar nog problemet också mycket om att jag är så ombytlig. När jag inte har något att göra blir jag väldigt rastlös och när jag har massor att göra klagar jag bara på att det är för mycket. Aldrig är man nöjd. Men det är väl inte heller det som är livets mening. Att vara nöjd alltså. Men ändå.