I väntan på Göte - En tragikomedi i två akter

Personerna:
VALDEMAR
EDVIN
PONTUS
LUKAS
JEANETTE

Akt 1

En foajé. Stora glasfönster täcker en av väggarna, på de andra sitter en vit tapet. Möblemanget består av en informationsdisk i ett hörn med en dator bakom och en soffgrupp i mörkbrunt läder i ett annat hörn. Mellan sofforna står ett litet svart bord och bredvid en av sofforna finns en tidskriftshållare med några tidningar i. Bakom disken finns en dörr.

Jeanette sitter framför datorskärmen vid informationsdisken och ser uttråkad ut. Några meter från henne står Valdemar klädd i en alldeles för stor frack och grå säckiga byxor som hålls upp med hjälp av ett snöre. Under fracken har han en vit skjorta och en svart slips och på fötterna svarta, blankslitna skor. På huvudet, ett plommonstop. Han ser väldigt nervös ut, trummar med fingrarna mot ena benet och låter blicken vandra mellan Jeanette och fönsterglasen. Till slut tar han mod till sig och går fram till henne.


VALDEMAR:
Jag söker Göte, Göte Frykberg.

JEANETTE:
Ett ögonblick, så ska jag se…

Hon drar med musen över skärmen och trycker ner några tangenter – allt i ett väldigt långsamt tempo. Valdemar ser mer och mer otålig ut.

JEANETTE:
Har du bokat tid?

VALDEMAR:
Nej, men… dom sa att jag skulle gå hit.

JEANETTE:
Jag ska se om han har tid. Vänta här.

Hon försvinner in genom dörren. Medan hon är borta mumlar Valdemar något ohörbart för sig själv samtidigt som han går fram och tillbaka i rummet. Efter några sekunder är hon tillbaka igen.

JEANETTE:
Göte tar emot om ett litet tag. Till dess föreslår jag att du sätter dig här och väntar.

Hon gör en gest mot soffgruppen. Valdemar går och sätter sig. Jeanette försvinner in genom dörren igen. Det hörs ett klick när hon låser dörren från insidan.

Edvin kommer in på scenen. Även han är klädd i kostym och plommonstop men till skillnad från Valdemars så är Edvins kläder alldeles för små. Istället för slips har han en röd fluga runt halsen. Medan han närmar sig sofforna kliar han sig på halsen och försöker lossa på flugan.


EDVIN:
Den sitter fast.

VALDEMAR:
Hur då fast?

EDVIN:
Fast! Som att trampa i betong, som att försöka röra på armarna i en tvångströja, som att försöka läsa en nobelpristagare i litteratur men inte komma någon vart.

VALDEMAR:
Jag förstår.

EDVIN:
Du förstår ingenting. Men det är roligt att se dig igen. Väntar du också på Göte?

VALDEMAR:
Vad annars?

EDVIN:
Ja, vad annars? Jag förstår inte… de sa att han skulle komma idag. För det är väl tisdag idag?

VALDEMAR:
Jag tror det är onsdag.

EDVIN:
(uppbragt) Inte kan det väl vara onsdag?! Jag åt ju köttbullar igår och jag äter alltid köttbullar på måndagar… Såvida inte…

VALDEMAR:
Vadå?

EDVIN:
Såvida det inte var tisdag igår.

VALDEMAR:
Det är fullt möjligt.



EDVIN:
Då har vi alltså missat honom! Igen! (Han slår näven i handflatan. Sätter sig sedan på en av sofforna mittemot Valdemar.)

EDVIN:
Hursomhelst är det härligt att vara tillsammans igen efter alla dessa år. Tycker du inte?

VALDEMAR:
Har vi setts förut?

EDVIN:
Minns du inte? Vi brukade upptäcka världen tillsammans! Hand i hand mot bergets topp! Vi brukade vandra på gatorna i Paris och uppträda på teatrarna med vårt populära dansnummer ”Den gråtande giraffen”! Har du glömt det?

VALDEMAR:
Det låter lite bekant…

EDVIN:
Lite bekant?! Ditt minne är sannerligen ett såll min gode vän. Men låt oss inte tala om detta nu. Det är historia.

VALDEMAR:
Vad ska vi tala om då?

EDVIN:
Vi ska tala om nutiden.

VALDEMAR:
Om nutiden… finns väl inte så mycket att säga… vi väntar.

EDVIN:
Vad är det vi väntar på?

VALDEMAR:
Vi väntar på Göte.

EDVIN:
Ah, just det!

VALDEMAR:
Tror du han kommer?

EDVIN:
Det är väl klart han kommer. Kommer han inte idag så kommer han alldeles säkert imorgon. Det gäller att ha tålamod min vän. Det är en dygd.

VALDEMAR:
Jag är hungrig.

EDVIN:
Här, ta en morot. (Han plockar upp en morot ur kavajfickan och räcker den till Valdemar.)

En pisksnärt, alldeles i närheten. Valdemar blir förskräckt och tappar moroten. De ser på varandra med stora ögon, sedan gömmer de sig bakom en av sofforna.

Lukas, klädd i vit skjorta och svart väst, kommer inkrypandes på scenen. Han bär på en massa tunga resväskor och runt halsen har han ett koppel. Några meter bakom honom går Pontus och håller i kopplet. Den senare har mörkt bakåtslickat hår och bär en fin kostym i alldeles lagom storlek. När han kommer fram till mitten av scenen stannar han.

Edvin och Valdemar tittar försiktigt upp bakom soffan. Pontus får syn på dem.

PONTUS:
Varför sitter ni där och gömmer er?

Edvin och Valdemar reser sig upp, borstar av sig och ser lite generade ut. De börjar gå fram mot Lukas.

PONTUS:
Passa er, han bits!

Edvin och Valdemar tvärstannar, ser rädda ut.

VALDEMAR:
Varför bits han?

PONTUS:
Han tycker inte om främlingar. Det gör förvisso inte jag heller, men jag är lite mer civiliserad. Den här stackaren har inte fått någon uppfostran alls. Jag hittade honom ute i skogen för en massa år sen. Han låg på marken och skrek och kved och eftersom jag är en så godhjärtad människa beslöt jag mig för att ta hand om honom.

EDVIN (beundrande):
Åh, ni måste verkligen vara snäll!

PONTUS:
Ja. Jag är nog världens snällaste människa. Men får jag någonting för det? Ack, nej. Otack är världens lön. Den här gynnaren skulle inte klara sig en dag utan mig. Ändå måste jag hålla honom i koppel så han inte springer ifrån mig.

VALDEMAR:
Säg mig, det är möjligtvis inte du som är Göte?

PONTUS:
Göte?

VALDEMAR:
Göte Frykberg.

PONTUS:
Jag är Pontus Pilatus. Säger det namnet er ingenting? (tystnad) Jag upprepar: Säger det namnet er ingenting?

EDVIN:
Hmmm… låter som något från en film.

VALDEMAR:
Ja, något med Monty Python…

PONTUS:
(föraktfullt) Har ni aldrig läst Bibeln?

VALDEMAR:
Jo, jag har bläddrat i den men den var hemskt tjatig. Gud gjorde si och Gud gjorde så. Och sen blev det natt och sen blev det dag. Också började de bråka för minsta småsak, det kan inte ha varit lätt att leva på den tiden.

PONTUS:
Så ni vet inte att det var jag som lät mörda frälsaren?

VALDEMAR:
Nej, jag missade nog den biten.

PONTUS:
Och vet ni varför jag gjorde det?

VALDEMAR:
Nej, varför?

PONTUS:
Ni får gissa.

Paus. Valdemar och Edvin sitter försjunkna i tankar.

EDVIN:
Får man inga alternativ? Typ: 1. Jag hade en dålig dag. X. Jag råkade ta fel på person. 2. Jag var skitsur för han hade tagit den sista apelsinen i fruktträdgården?

PONTUS:
(upprört) Det här är inget man bör skämta om. Om ni är beredda så ska jag tala om det.

VALDEMAR:
Vi är beredda.

EDVIN:
Så beredda man kan bli.

PONTUS:
(högtidligt) Jag gjorde det av kärlek.

VALDEMAR:
Av kärlek?

EDVIN:
Verkar tokigt tycker jag.

PONTUS:
Jag förstod att en man som han inte hör hemma i den här världen.

EDVIN:
Nej, det är klart. Men ändå… det känns ändå lite taskigt.

PONTUS:
Av samma skäl, mina vänner, håller jag Lukas här bunden. Jag älskar honom som min egen son, men han skulle inte klara sig en minut utan mig. Vissa människor klarar sig inte på egen hand, de behöver en fast hand som styr dem åt deras öde. Sådan är världen.

VALDEMAR:
Sådan är världen… Ja, du kanske har rätt.

(paus)

EDVIN:
Men vad har du honom till? Jag menar gör han någon nytta?

PONTUS:
Ja, han kan både tänka och dansa.

EDVIN:
Jag skulle gärna vilja se honom dansa.

PONTUS:
Vill du inte hellre höra honom tänka?

EDVIN:
Nej, hellre dans om jag måste välja. Det skulle väl vara roligt eller vad säger du, Valdemar?

VALDEMAR:
Ja, jättekul.

PONTUS:
Nåväl. Lukas – dansa!

Lukas ställer sig upp och gör några klumpiga rörelser. Snurrar ett varv och går sedan ner på huk och gör en kullerbytta. Sedan reser han sig igen och bugar sig.

Valdemar och Edvin applåderar.

VALDEMAR:
Bravo, bravo!

EDVIN:
Vad han kan!

PONTUS:
Ni kanske vill höra honom tänka också?

EDVIN:
Hemskt gärna. Om det inte är för mycket begärt?

PONTUS:
Ingenting är gott nog åt er mina herrar. Jag ska bara sätta på honom tänkarmössan.

Pontus går ut från samma håll som han kommit men kommer snart tillbaka igen med en trafikkon i handen som han sätter på huvudet på Lukas.

PONTUS:
Lukas, tänk!

LUKAS:
Existens och essens rimmar illa tänka för att finnas eller finnas för att tänka hönan på ägget och ägget på kornet ett korn av sanning i ett hav av lögner och alla dessa frågor och aldrig några svar dom sa att ett plus ett skulle bli två men jag vägrade acceptera hörde ni han vägrade vilken dåre lås in han skjut han skratta skratta skratta oj vad vi har roligt och hej vad det går och jorden snurrar på som en blodapelsin med urverk snabbare snabbare snabbare tre små jäntor skulle gå till stan och köpa en karamell men en föll i sjön också var dom bara fem gud finns och himlen är blå jag försöker tro dig när du säger så men varför varför varför ska vi döda varandra kärlek kanske finns men man måste vara två så ta min hand och dansa en stund över berg och över dal om det finns en mening så ryms den i varje steg i varje slag i varje blick i varje mun vi kan leka affär eller bränna pengar på bål vi är fria att gå eller stå kvar men glassbilen kanske kommer snart och mamma har inte tid att vänta längre på vadå på vadå jag vet inte jag vet inte Platon sa att våra liv bara är dåliga imatitioner av det sanna och det rena så ta mig dit och bjud på varm choklad och…

PONTUS:
Nu får det vara nog! (tar av trafikkonen från huvudet på Lukas)

Lukas blir tyst.

PONTUS:
Som ni ser, komplett galen!

EDVIN:
Men ganska rolig ändå.

VALDEMAR:
Underhållande.

EDVIN:
Man kanske kan ha honom istället för TV?

PONTUS:
Om ni nu ursäktar mina vänner så måste jag dra vidare. Farväl!

EDVIN och VALDEMAR:
Adjö! (de lyfter på hattarna till avsked)

PONTUS:
Och tack för allt.

EDVIN:
Nej, nej. Det är vi som ska tacka.

VALDEMAR:
Ja. Nöjet är helt och hållet på vår sida.

PONTUS:
Jag insisterar.

EDVIN:
Ja om du insisterar så…

Pontus står kvar och ser sig omkring, villrådigt.

VALDEMAR (försiktigt):
Skulle du inte gå?

PONTUS:
Jo. Jag har bara så svårt att liksom… börja.

EDVIN:
Sånt är livet.

Pontus börjar gå tillbaka åt samma håll som de kom ifrån.

VALDEMAR:
Går du inte åt fel håll nu?

PONTUS:
Jag måste ta sats.

Pontus stannar och börjar springa åt andra hållet med kopplet i handen. Lukas försöker spjärna emot men följer motvilligt med. Snart är de försvunna.


VALDEMAR:
Vart var vi någonstans?

EDVIN:
Vi var här.

VALDEMAR:
Men vad gjorde vi?

EDVIN:
Vi väntade.

VALDEMAR:
Vad väntade vi på?

EDVIN:
Vi väntade på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det.

(paus)

VALDEMAR:
Gjorde vi något mer?

EDVIN:
Vi var lyckliga.

VALDEMAR:
Var vi verkligen det?

EDVIN:
Som jag minns det så var vi det.

VALDEMAR:
Då kanske vi skulle ta och fortsätta med det?

EDVIN:
Det är ingen dum idé.

De sitter och är lyckliga.

Valdemar reser sig upp.

VALDEMAR:
Nej nu är jag trött på det här. Nu går jag.

EDVIN:
Vart ska du ta vägen?

VALDEMAR:
Vet inte. Bort.


EDVIN:
Du kommer inte klara dig en dag utan mig.

VALDEMAR:
Inte? Så säger du bara för att du inte vill bli lämnad ensam. I själva verket är det du som inte klarar dig utan mig. Om jag ska vara ärlig så ska det bli riktigt skönt att slippa dig och allt ditt tomma prat.

EDVIN:
(surt) För all del. Gå då. Låt inte mig stoppa dig.

VALDEMAR:
Om det ska låta på det viset så stannar jag.

Sätter sig ner igen.

EDVIN:
Nej… om vi skulle ta och ta livet av oss. Vad säger du om det?

VALDEMAR:
Ja, det skulle nog liva upp stämningen lite.

EDVIN:
(upprymt) Vi kan hoppa ut genom det där fönstret! (pekar på fönsterglasen på andra sidan rummet.)

Valdemar går fram till fönstren.

VALDEMAR:
Ja. Synd bara att de inte går att öppna. Och att vi är på första våningen.

EDVIN:
Äsch då. Aldrig får man göra något kul.

Valdemar går tillbaka till soffan, sätter sig och tar upp en tidning ur tidsskrifthållaren.

EDVIN:
Har det hänt nåt i världen?

VALDEMAR:
Tysk KANNIBAL mördade SKOLBARN. Åt upp TESTIKLARNA.

AL-QAIDA har hemliga kontakter i SKÖVDE

SÅ HETSBANTAR DU i SOMMAR: 24 KILO PÅ 24 TIMMAR

CHARLOTTE PERELLIS BRÖST EXPLODERADE I DIREKTSÄNDNING. SE CHOCKBILDERNA HÄR.


EDVIN:
Vem är Charlotte Perelli?

VALDEMAR:
Det är det ingen som vet.

Jeanette kommer in på scenen. Sätter sig framför datorn och börjar tugga tuggummi.

VALDEMAR:
Nu är hon här igen.

EDVIN:
Vem?

VALDEMAR:
Hon. (pekar på Jeanette)

EDVIN:
Har hon varit här förut?

VALDEMAR:
Hon var ju här tidigare idag. Och igår. Och alla andra dagar.

EDVIN:
Hon kanske vet något om Göte?

VALDEMAR:
Du kan ju fråga.

Edvin reser sig upp och går fram till disken.

EDVIN:
Ursäkta…

Jeanette (svarar utan att släppa blicken från dataskärmen):
Ja.

EDVIN:
Vet du om Göte kommer snart?

Jeanette (ser ut att anstränga sig som om hon försöker komma ihåg någonting viktigt):
Göte hälsar… att han inte kommer idag. Men alldeles säkert imorgon.

EDVIN:
På det viset.

JEANETTE:
Ja, så är det. Vi stänger snart här så det är kanske bäst att ni går.

EDVIN:
Ska vi gå? Vart ska vi ta vägen då?

JEANETTE:
Det är inte mitt problem.

Jeanette stänger av datorn, reser sig upp och går ut genom dörren.

Edvin går tillbaka till sofforna.

EDVIN:
Hon sa att vi skulle gå.

VALDEMAR:
Gå? Varför då?

EDVIN:
För att de stänger.

VALDEMAR:
Jaha. Ja men då gör vi väl det då.

EDVIN:
Ja, kom så går vi.

Lång tystnad. De rör sig inte.

Ridå.