I väntan på Göte - En tragikomedi i två akter

Akt 2


Dagen därpå. Samma tid. Samma plats.

Ridå.

Valdemar sitter försjunken i soffan. Edvin kommer gående från höger, drar i flugan och kliar sig på halsen.

EDVIN:
Den sitter fast!

VALDEMAR:
Det gjorde den igår också. Kom med något nytt för en gångs skull.

EDVIN:
Vad vet du om det?

VALDEMAR:
Vi var ju här igår också. Kommer du inte ihåg? Jag satt här och du satt där (pekar på sätet bredvid sig). Och du pratade om Paris och gråtande giraffer.

EDVIN:
Gjorde jag?

VALDEMAR:
Ja, det gjorde du.

EDVIN:
Du blandar nog ihop mig med någon annan.

VALDEMAR:
Det gör jag inte.

EDVIN:
Joho.

VALDEMAR:
Nähä.

EDVIN:
Joho.

VALDEMAR:
Åh vad fint. Vi är osams, precis som på den gamla goda tiden.

EDVIN:
God och god vet jag inte, men du har alltid varit en idiot.


VALDEMAR:
Ska du säga din bohem!

EDVIN:
Analfabet!

VALDEMAR:
Posör!

EDVIN:
Kapitalist!

VALDEMAR:
Kritiker!

EDVIN:
Ahh! (tar sig för hjärtat) Där fick du till det.

Valdemar ler belåtet.

EDVIN:
Nej, låt oss bli vänner igen.

VALDEMAR:
Ja, låt det gamla vara glömt.

EDVIN:
Kom i min famn!

De kramar om varandra.

VALDEMAR:
Jag älskar dig, Edvin!

EDVIN:
Nej, nej. Jag älskar dig.

VALDEMAR:
Jag insisterar!

EDVIN:
Ja, ja. Om du insisterar så.

(paus)

VALDEMAR:
Jaha. Vad gör vi nu?

EDVIN:
Nu är vi lyckliga.

De sätter sig och är lyckliga.

VALDEMAR:
Måste vi sitta just här och vara lyckliga? Skulle man inte kunna tänka sig att vi gick till en annan plats och var lika lyckliga där?

EDVIN:
Fullständigt uteslutet.

VALDEMAR:
Varför då?

EDVIN:
För att vi väntar.

VALDEMAR:
Vad är det vi väntar på nu igen?

EDVIN:
Vi väntar på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det!

(paus)

VALDEMAR:
Men…

EDVIN:
Vad är det nu då?

VALDEMAR:
Skulle man inte kunna tänka sig så här: jag går iväg en liten bit, bara en kort stund, och är lycklig där. Sen kommer jag tillbaka hit igen och är fortfarande lika lycklig.

EDVIN:
Vad ska det vara bra för?

VALDEMAR:
Jag är så trött på den här platsen. Jag blir nästan olycklig.

EDVIN:
Det var inte bra. Okej, gör det då.

Valdemar går tio steg åt höger. Står still tio sekunder och drar några djupa andetag. Därefter går han tillbaka till sofforna igen.

Valdemar (muntert):
Sådär ja, nu mår jag mycket bättre.

(paus)

Valdemar tar upp en tidning och börjar bläddra i.

EDVIN:
Har det hänt något i världen?

VALDEMAR:
AL-QAIDA HETSBANTAR I SKÖVDE

SKOLBARN EXPLODERADE I DIREKTSÄNDNING

CHARLOTTE PERELLI ÅT UPP TYSKA TESTIKLAR

EDVIN:
Vem är den där Charlotte Perelli egentligen?

VALDEMAR:
Det är det ingen som vet.

Pontus och Lukas kommer in från vänster. Lukas har fortfarande kopplet runt halsen och bär på resväskorna. Pontus går en bit bakom. När de kommer till mitten av scenen snubblar Pontus på kopplet och ramlar. Även Lukas ramlar över honom och tappar alla resväskorna. Flera av väskorna öppnar sig när de slår i golvet och ut flyger en massa papper.

PONTUS:
Hjälp mig upp! Kan någon hjälpa mig?

EDVIN:
Tyst. Det lät som att någon skrek.

VALDEMAR:
Du inbillar dig.

EDVIN:
Nej, jag hörde det här alldeles tydligt.

VALDEMAR:
Tänk om det är Göte!

Edvin vänder sig om och får syn på Pontus och Lukas.

EDVIN:
Nej, det är bara den där Pontus Piluttus igen.

VALDEMAR:
Jaså, den stollen. Vad vill han?

EDVIN:
Hur ska jag kunna veta det?

VALDEMAR:
Du får väl fråga.

Edvin går fram till Pontus, böjer sig ner och knackar honom på axeln.

EDVIN:
Ursäkta min herre. Min kamrat här undrar vad du vill.

PONTUS:
Jag vill att ni ska hjälpa mig upp!

Edvin går tillbaka till Valdemar.

EDVIN:
Han vill att vi ska hjälpa honom upp.

VALDEMAR:
Verkligen?

EDVIN:
Ja.

VALDEMAR:
Vilken märklig sak att vilja.

EDVIN:
Vad tycker du? Ska vi hjälpa honom?

VALDEMAR:
Varför just vi? Kan ingen annan?

Edvin ser sig om i rummet.

EDVIN:
Det ser ut att vara rätt tomt här.

VALDEMAR:
Vi kan väl vänta en stund och se om någon kommer förbi.

De väntar.

PONTUS:
Hjälp mig då!

VALDEMAR:
Du, Edvin?

EDVIN:
Ja.

VALDEMAR:
Jag har glömt vad det är vi väntar på.

EDVIN:
Vi väntar på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det! (ser förbryllat på Pontus som fortfarande ligger under Lukas och skriker på hjälp). Och vad gör han där?

EDVIN:
Han är liksom med och… fyller upp bilden.

VALDEMAR:
Jag förstår.

EDVIN:
Du förstår ingenting. Låt mig förklara: Utan honom skulle handlingen vara tom. Han finns där för att skapa en spänning, åskådaren undrar vad som kommer att ske. Kommer han bli räddad och i så fall på vilket sätt? Vad kommer hända med hans tjänare? Kommer han göra uppror och vända sig mot sin husbonde?

PONTUS:
Snälla, hjälp mig upp!

VALDEMAR:
Jag förstår… inte.

EDVIN:
Det är inte meningen heller. Det är inte tänkt att vanligt folk som du och jag ska förstå det här.

VALDEMAR:
Jag förstår. Nej, jag förstår inte menar jag!

EDVIN:
Exakt vad är det som du inte förstår?

VALDEMAR:
Jag förstår inte hur du kan förstå det som inte jag förstår samtidigt som du förstår att jag inte förstår, vilket gör att du ser det hela från två positioner samtidigt. Dels från din egen förstående punkt och dels från min oförstående.

EDVIN:
Jag förstår.

VALDEMAR:
Uppenbarligen.

PONTUS:
Varför kan ingen hjälpa mig?

EDVIN:
Vad säger du? Ska vi ta och hjälpa honom?

VALDEMAR:
Kör till.

De går fram till Pontus, knuffar undan Lukas och rycker upp honom.

PONTUS:
Tack mina herrar. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan er insats.

EDVIN (generat):
Äsch, det var väl inget.

VALDEMAR:
Ingenting att orda om.

PONTUS:
Jo jo.

VALDEMAR:
Nej nej.

PONTUS:
Jo jo.

VALDEMAR:
Nej nej.

PONTUS:
Då säger vi så då.

VALDEMAR:
Vadå?

PONTUS:
Det där… som vi sa.

Pontus ser sig omkring.

PONTUS:
Åh, alla mina papper!

Står och funderar över om han ska börja samla ihop dem eller låta dem ligga. Rycker sedan på axlarna.

PONTUS:
Nåväl, det får vara. Skrivaren föder grensle över dokumentförstöraren. Det glimtar till ett ögonblick, sedan är det åter natt.

EDVIN (ser på Valdemar):
Vad menar han med det?

VALDEMAR:
Jag vet inte. Men det låter bekant på något sätt. Som något från en bok.

PONTUS:
Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Måste vidare.

Pontus rycker tag i Lukas och springer iväg till höger. Resväskorna och papperna ligger kvar på scenen.

VALDEMAR:
Åh, jag är så trött.

EDVIN:
Lägg dig och vila ett tag. Här, ta en morot.

Edvin tar upp en morot ur fickan och ger till Valdemar Sätter sig sedan på ena kanten av soffan. Valdemar lägger sig i soffan med huvudet i Edvins knä. Suger lite på moroten och somnar sedan.

(paus)

Valdemar vaknar med ett ryck.

VALDEMAR:
Åh, jag drömde så hemskt!

EDVIN:
Vad var det som hände?

VALDEMAR:
Vi satt här. Precis här och väntade. Och sen kom den där Pontus Piloten och hans slav in och ramlade ihop på marken och skrek. Och… hjälp det var så hemskt.

Edvin klappar Valdemar försiktigt på axeln.

EDVIN:
Lugn, det är över nu.

VALDEMAR:
Är du säker?

EDVIN:
Alldeles säker.

VALDEMAR:
Jaha. Vad gör vi nu då?

EDVIN:
Nu väntar vi.

VALDEMAR:
Vad är det vi väntar på?

EDVIN:
Vi väntar på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det.

De väntar.

Jeanette kommer in genom dörren igen och sätter sig vid datorn.

VALDEMAR:
Titta, där är hon igen!

EDVIN:
Ah, hon kanske vet något om Göte?

VALDEMAR:
Du kan ju fråga.

Edvin reser sig upp och går fram till disken.

EDVIN:
Ursäkta…

Jeanette (svarar utan att släppa blicken från dataskärmen):
Ja.

EDVIN:
Vet du om Göte kommer snart?

Jeanette (ser ut att anstränga sig som om hon försöker komma ihåg någonting viktigt):
Göte hälsar… att han inte kommer idag. Men alldeles säkert imorgon.

EDVIN:
På det viset.

Edvin går tillbaka till sofforna.

EDVIN:
Göte kommer inte idag. Men alldeles säkert imorgon.

VALDEMAR:
Jaha, då väntar vi väl då.

EDVIN:
Åh, jag är så trött på att vänta. Kan vi inte ta livet av oss?

VALDEMAR:
Det går inte Fönstret går inte att öppna.

EDVIN (exalterat):
Men vi skulle kunna slå hål på fönstret! Och sen kan vi skära oss i armarna med glasskärvorna.

VALDEMAR:
Det är ingen dum idé.

Valdemar går fram till fönstren och slår på dem med knytnäven. Inget händer.

VALDEMAR:
Det verkar vara någon sorts okrossbart glas.

EDVIN:
Låt mig försöka.

Edvin tar sats, springer mot fönstret och kastar sig mot det med hela sin tyngd. Inget händer.

VALDEMAR:
Du tar för kort sats. Så här ska man göra.

Valdemar gör samma sak som Edvin men tar lite längre sats. Inget händer.

EDVIN:
Om vi skulle försöka båda två på en gång?

Båda springer mot fönstret och kastar sig mot det samtidigt. När inget händer försöker de igen, och igen, och igen.

VALDEMAR (flåsande):
Nej nu orkar jag inte mer.

EDVIN:
Din gylf är öppen.

Valdemar tittar ner, Edvin knäpper honom på näsan.

VALDEMAR:
Skulle det där vara roligt?

EDVIN:
Nej, inte särskilt.

(paus)

VALDEMAR:
Nej, nu orkar jag verkligen inte mer. Nu går jag.

EDVIN:
Ja nu går vi.

Lång tystnad. De rör sig inte.

Ridå.