Sju sorters kakor

Kvart-i-fem-ekot på P1 utlovade ännu mer värme. Som om det inte hade varit tillräckligt. Vera suckade, stängde av radion, gick fram till fönstret och gläntade på persiennerna. Om det åtminstone kunde bli höst. Något sa henne att saker och ting kanske skulle bli lite lättare då, i alla fall mer hanterbara. Turisterna skulle försvinna. Folk skulle gå till sina jobb och sluta sitta på glassiga caféer hela dagarna. Vardagen skulle komma insvepande och lägga sig som ett grått dis över staden. Hon kunde knappt vänta.

Det hade hunnit gå en vecka sedan den där dagen då hon lämnade lägenheten på Brännkyrkagatan, gav sig ut i den gassande värmen och promenerade bort till Södersjukhuset. Där hade hon blivit sittande i flera timmar innan en läkare äntligen fick tid att undersöka henne.
Beskedet hade inte kommit som någon chock. Redan när hostan började, i vintras, hade hon känt igen den. Vetat att tröttheten och bristen på aptit berodde på samma sak som hade drabbat Åke för lite mer än fyra år sen. Samma kräfta som stuckit klorna i halsen på honom och långsamt borrat sig ner mot hjärtat hade fått tag i henne också. Det var väntat. Varför skulle hon klara sig när han fick dö? Det fanns ingen logik i det. Ändå hade hon väntat innan hon bokade tid på sjukhuset. Kanske för att vara säker på att giftet hunnit sprida sig ordentligt så att det inte fanns någon chans till räddning.
Dagen efter, på fredagen, hade hennes dotter Eva och Evas man Peter varit på besök i lägenheten. Eva hade frågat hur det var med hostan och undrat om hon inte borde uppsöka en läkare. Vera hade ryckt på axlarna, sagt att det inte var så illa som det kanske verkade, men hennes dotter kände henne alldeles för bra för att veta när hon ljög. Trots det hade hon inte kommenterat det ytterligare.
De hade ätit falukorv, potatis och stuvad blomkål som Eva hade haft med sig och lagat till. Vera petade lite i maten men orkade inte få i sig nästan någonting. När middagen var slut hade de hjälpts åt att duka av bordet och ställa in tallrikar och bestick i diskmaskinen. Vera hade tagit fram fatet med sju sorters kakor på och placerat det på bordet framför teven. Sen hade de sett på nyheterna och en svensk långfilm. Eva och Peter hade ätit två kakor var, antagligen mest för artighets skull. Hon visste att ingen av dem var särskilt förtjusta i kakor men ändå envisades hon alltjämt med att ställa fram fatet. Det hörde till.
Handlingen i filmen flimrade bara förbi utan att lämna något avtryck i Veras huvud. Hon satt istället och tänkte på att hon borde berätta hur det var. Vad var det för mening med att skjuta på det? Det måste ju ändå fram förr eller senare. Men ju längre tiden gick desto svårare blev det och till slut bestämde hon sig för att vänta, i alla fall några dagar till.

När filmen var slut vid elva hade Peter gäspat lite menande, sagt något om att "det är ju en dag imorgon också" och Eva hade instämt. Vera hade inte protesterat när de kramade om henne och började röra sig mot hallen. Om hon hade bett dem att sova över hade de säkert gjort det, men det skulle ha känts löjligt. Det var ju ingen mening med att de stannade egentligen, de hade ju i alla fall ingenting att prata om. Ändå kände hon en tomhet i hela kroppen i samma ögonblick som ytterdörren slog igen. Bara värmen och närheten i att ha dem sittande i soffan hade varit tillräckligt för att få henne att må lite bättre. Helst skulle hon ha velat låsa fast dem där eller tvingat dem att skriva på ett kontrakt där de lovade att aldrig under några som helst omständigheter lämna hennes sida. Men det gick ju inte.
Åke hade skrivit på ett sånt kontrakt en gång. I nöd och lust hade han lovat att stå vid hennes sida tills döden skiljde dem åt. Då, när kontraktet var nytt, hade hon inte tänkt så mycket på sista delen av den meningen, men nu framstod orden alldeles tydligt och klart. Döden hade verkligen skilt dem åt. Den hade trängt sig in genom brevinkastet, svept genom huset och rivit kontraktet i smulor. Fast då hade det förstås redan upphört att gälla. Det sista halvåret hade Åke varit fåordig och nedstämd och sista månaden var han knappt kontaktbar.
När Åke dog fick Vera en villa med två våningar alldeles för sig själv. Hon hade sålt den bara några veckor efter begravningen. Inte bara villan förresten, utan nästan alla saker också. Inte för att de bar på en massa minnen som hon ville glömma. Nej, hon kände sig bara så fruktansvärt trött på sakerna. Som om de var ett tungt lass som hon måste släpa på varje dag. I ett helt liv hade hon samlat på sig böcker, möbler, kläder, smycken, konstföremål, mattor, klockor och porslinselefanter. Men nu fick det vara nog. Hon sålde det mesta på en loppis och pengarna hon fick skänkte hon till Röda Korset. Sen flyttade hon till en tvåa på Brännkyrkagatan i Stockholm.

Kakfatet stod kvar i ett hörn på bänken bredvid skafferiet. Hon brukade låta det stå där och plocka fram det när hon fick besök. När en kaksort var slut fyllde hon på med nya så att det alltid var sju sorter. Det var dock en sort som aldrig någon åt av, några torra vetekakor som inte smakade speciellt mycket. Egentligen borde hon kanske slänga dem eftersom de ändå aldrig blev uppätna. Men hon kunde inte riktigt förmå sig till det. Lät dem alltså ligga och bli ännu torrare. Hon tänkte att det var som med människor – vissa såg bra ut och blev valda snabbt, andra blev liggandes. Om hon hade varit yngre hade hon kanske skrivit en dikt om det, nu nöjde hon sig med att konstatera att det var så det var.

Hon tog på sig ytterskorna, tog hissen ner till bottenvåningen och klev ut i den klibbiga värmen. Hon korsade Hornsgatan, fortsatte längsmed Ringvägen förbi Zinkensdamms Idrottsplats och kom så småningom in i Tantolunden. Hon mötte en fet gubbe som promenerade med sin hund, ett ungt par som gick hand i hand och verkade nykära och ett grabbgäng som stod och kastade frisbee. Hon såg på deras lätta steg, hur de slängde sig i gräset, och kände sig med ens oerhört gammal. Sjuttiosju år var visserligen en bit över medellivslängden, men ändå. Det fanns ju folk som var hundra och fortfarande pigga. Men det var ändå inte döden som bekymrade henne. Hon hade levt ett långt och bra liv och nu när Åke var död fanns det ändå inte mycket att leva för. Det var väntan som var olidlig. Det värsta med kräftan var inte giftet den sprutade ur sig utan sättet som den angrep på. Inte något direkt hugg utan ett långsamt stryptag.
Hon mindes hur hennes faster, som var väldigt religiös, hade försökt skrämma henne med historier om Helvetet när hon var liten. Men hon hade inte låtit sig skrämmas eftersom hon redan då visste att Helvetet inte fanns någon annanstans utan här på jorden. Just nu i Stockholm.

När hon kom tillbaka från promenaden hade ett beslut börjat växa inne i huvudet. Det hade plötsligt framstått som den enda utvägen, det enda sättet att bli kvitt värmen och kräftans grepp. Hon gick upp till lägenheten igen, men bara för att hämta handväskan och plånboken. Hon hade bråttom, om en timme skulle det avgå en buss mot Örebro och innan dess måste hon hinna in på både Systembolaget och Apoteket.

19.15 avgick Swebus Express från Stockholm Central med destination Oslo. Vera satt på ett av sätena i främre delen av bussen och kände sig mer upprymd och förväntansfull än hon hade gjort på länge.
Det tog bara tio minuter så var de ute ur stan. De färdades genom Södertälje, Eskilstuna och Arboga och kom efter några timmar fram till Örebro. Där bytte Vera till en lokalbuss och åkte ut i skogen. Vid ett vägskäl mittemellan Örebro och Nora klev hon av bussen och gick de sista femhundra meterna.

Den lilla envåningsstugan där hon hade vuxit upp för massor av år sedan hade fått ge vika för en nybyggd sommarstuga. Men vedboden stod kvar på gården, precis som hon mindes den. Det var förstås ingen ved i den längre, den användes istället som redskapsskjul av sommargästerna men till det yttre var den sig lik. Hon hade varit lite rädd för att de som ägde stugan skulle vara där men ingen bil syntes till och lamporna inne i huset var släckta.
Det var nästan mörkt när hon satte ner väskan på marken och plockade ur bag-in-boxen. Hon hällde lite vin i ett plastglas och drack långsamt av det. Inte vidare exklusivt kanske, men gott. När hon druckit upp det första glaset satte hon sig på trappan till huset och hällde upp ett glas till. Hon tömde det lite snabbare än det första och hällde upp ytterligare ett. Efter en stund började hon känna alkoholen verka, hur den kröp in och la sig som en filt runt hennes trötta hjärna. Hon satt stilla ett tag och andades in nattluften. Försökte förstå hur världen kunde vara så förrädiskt vacker och så hemsk på samma gång. Men det fanns inget att förstå. Allt bara var och skulle fortsätta vara för evigt. För evigt – en gång hade de orden känts hoppfulla, nu framkallade de enbart rysningar.
När hon hällde upp det sjunde glaset hade det börjat snurra ordentligt i huvudet. Plötsligt började hon skratta, ett gapskratt som ekade genom natten. Var det inte bra komiskt ändå? Här satt hon som en sjuttonåring och hällde i sig rödvin. Tanken gjorde henne gladare än hon hade varit på evigheter. För ett ögonblick tvekade hon till och med över om hon verkligen skulle göra det som hon hade föresatt sig.
Jo. Det som ska ske måste ske. Om hon somnade nu och vaknade upp imorgon med världens baksmälla skulle det vara ett kapitalt misslyckande. Hon plockade upp burken med sömntabletter ur väskan, kastade i sig en näve och sköljde snabbt ner det med vinet. Tog sen ytterligare några för att vara på den säkra sidan. Därefter reste hon sig upp och gick på väldigt ostadiga ben till baksidan av vedboden. Golvet på vedboden sköt ut lite ovanför marken så att man kunde krypa in under vedboden. När hon var liten hade de brukat leta efter kattungar där. Nu fanns det väl knappast några kattungar i närheten.
Hon böjde sig ner och la sig på marken. Med mycket möda lyckades hon tillslut kravla sig in under vedboden. Det var trångt och obekvämt men hon fick i alla fall plats. Hon drog upp benen så att hon hamnade i fosterställning. Som ett sjukt och övergivet djur låg hon där och andades in lukten av jord. ”Här slipper man i alla fall värmen” var det sista hon tänkte innan hon somnade.

Det dröjde två veckor innan någon hittade henne.