"Pojken i skogen" (2005) är Mats Jonssons tredje självbiografiska seriealbum efter "Unga Norrlänningar" från 1998 och "Hey Princess" från 2002. Efter att ha skildrat sin ungdomstid i Norrland och Stockholm i de första två albumen går han i Pojken i skogen ännu längre tillbaka och berättar om sin barndom (albumet börjar när Mats är tre år och slutar när han ska börja gymnasiet).
Barndomsskildringrar är något av det svåraste som finns. Det är lätt att det blir alldeles för sentimentalt eller alldeles för becksvart. Kanske är det så att vi, omedvetet, gör om våra barndomsår för att få dem att passa in i ett mönster. För att de ska bli lättare att förstå och mer handgripliga.
Det är här som "Pojken i skogen" skiljer sig från många andra barndomsskildringar. Mats Jonsson förenklar inte. Han berättar om sin barndom just så som det var med allt vad det innebär. Han både mobbar och är mobbad. Han är rädd för precis allt samtidigt som han i vissa stunder vågar göra det ingen annan vågar. Han är både barnslig och lillgammal. Precis som i Hey Princess är det också extremt självutlämnande. Så till den grad att man undrar om han inte skäms för att berätta om någonting. Allt skildras väldigt ingående, från hans första sexfantasier till hur han blir slagen och mobbad under högstadieåren.
Den barnsliga teckningsstilen känns också igen från hans tidigare album, liksom den trovärdiga dialogen, fantasierna och de tidstypiska elementen. Men det är något som gör att jag tycker att "Pojken i skogen" är något bättre än "Hey Princess" (som jag i och för sig också tycker är väldigt bra). Kanske är det bara det att vi är mer bortskämda med bra ungdomsskildringar än barndomsskildringar.
Betyg: 9/10
Daniel Ahlgrens "The girl who never fick nån post" (2002) har flera uppenbara likheter med Mats Jonssons serier. Även om huvudpersonen i serien är en tjej och heter Helena så känns det inte som någon vild gissning att mycket är hämtat från Daniel Ahlgrens egen uppväxt. Något annat som förenar dem båda är det talspråkliga (när en person suckar i "The girl who never fick nån post" säger den inte "suck" utan "hhhhhh"), utanförskapet och den träffsäkra karaktärsbeskrivningen. Men trots detta blir jag inte lika berörd av "The girl who never fick nån post". Den är förvisso träffsäker och undviker att fastna i klichéer (Helena är ett mobboffer men hon är också en väldigt lat och egoistisk person) men på något sätt blir vardagshumorn inte lika skrattframkallande som i Jonssons album. Kanske är det bara bristen på en strukturerad handling som gör att jag finner Ahlgrens serie lite mer intetsägande.
Därmed inte sagt att "The girl who never fick nån post" är en dålig serie. Absolut inte. På plussidan kan jag till exempel nämna de snygga teckningarna (som befinner sig väldigt långt bort från Mats Jonssons spretiga stil) och den kärleksfulla skildringen av nördarna, Stefan och David. Efter att ha läst ut det här albumet blir jag sugen på att läsa mer serier av Daniel Ahlgren, vilket är ett betyg så gott som något.
Betyg: 7/10
3 kommentarer:
Daniel Ahlgren är briljant på det han gör, och fångar känslan av svensk småstadstristess som ingen annan. Jag tycker förvisso att det kan bli lite väl blekt ibland, men i små doser är han toppen. Kolla upp hans "Böggänget" (har för mig den heter så). Riktigt bra.
Tack för tipset. Den ska jag definitivt kolla upp.
Och av mig är du välkommen att låna "Advent", "Ropa på Ulrik" och "SH3 vol 1 - Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva" av samme Ahlgren. Jag gillar alla tre men den som mest stannat kvar är nog Advent som bl a också skildrar småstadstristess.
Skicka en kommentar