Mitt liv som tidningsbud - del 3

Jag är tamefan helt otrolig. På något sätt lyckas jag liksom alltid ställa till det. Som en spindel med alldeles för många ben fäller jag krokben för mig själv eller trasslar in mig i mitt eget nät.

Sedan mitten av förra veckan är jag själv här i lägenheten. I fredags hade jag varit ute på en promenad och när jag kom tillbaka och tog hissen upp till lägenheten så hände det. Jag plockade upp nyckeln till lägenheten ur fickan, snurrade den lite i det lilla snöret som satt fast i den och plötsligt flög den iväg. Den studsade en gång mot hissväggen och försvann sedan ner i den lilla springan vid dörren.
Oturligt nog går det inte att komma ner i hisschaktet utan att först kontakta bolaget som sköter om hissen. Jag ringde till Anna-Lena och förklarade läget och vi kom fram till att det jag kunde göra var att åka hem till hennes vän Anita och låna hennes extranyckel. Hon var dock också bortrest och skulle inte komma tillbaka förrän på söndag. Alltså behövde jag ha någonstans att bo till på söndagen. Ringde runt till de få kompisar jag har i Stockholm (Niklas, Tobbe och David) och frågade försiktigt om jag kunde få sova hos någon av dem. Tyvärr gick det inte med någon av dem. Ringde till Anna-Lena igen och till slut kom vi fram till att jag kunde bo hos hennes vän Tore, som inte heller var hemma men i alla fall skulle komma hem vid ett på lördagen.

Innan allt det här hände hade jag och David planerat att ses och ta en öl tillsammans. Vi träffades vid Medborgarplatsen och strosade runt ett tag för att försöka hitta någon trevlig uteservering att sitta på. Givetvis var det fullt överallt. Extra fullt var det på Debasers uteservering, det var så mycket folk där att man knappt kunde röra sig och att ta sig fram till baren var ju inte att tänka på. Ändå gick vi dit och väntade på att de skulle öppna inomhus. Där inne var det istället nästan helt folktomt men vi hade trevligt ändå. vi satt vid ett bord och drack några öl och efter en stund kom det ett trevligt gäng och slog sig ner bredvid oss.
Sen var jag förstås tvungen att gå till jobbet. Det är lite tur i oturen att jag jobbar natt, annars vet jag inte vad jag skulle ha hittat på för att få tiden att gå. Jag frågade om jag kunde få ta två trakter, för att inte riskera att bli klar alltför tidigt, och fick två rejäla områden. Det var lite slitigt men det var nog ändå bättre än att bara sitta och vänta.
Vid sju på morgonen var jag klar och hade ingenstans att ta vägen. Gick således upp till Vitabergsparken och la mig i gräset och försökte sova lite. Det gick inte så bra men det var i alla fall skönt att sträcka ut sig lite och njuta av stillheten. Det är nog det jag kommer sakna mest med det här jobbet, de där morgontimmarna innan staden har vaknat till liv.
Till slut började klockan närma sig ett och jag kunde fara ut till Tores lägenhet på Lidingö. Hade egentligen tänkt träffa Tobbe på kvällen, men all tanke på social samvaro kändes vid den här tidpunkten ganska betungande. Jag sov några timmar hos Tore och inväntade sedan natten då jag skulle iväg och jobba igen.
när jag kom tillbaka igen försökte jag sova lite till, men trots att jag bara hade sovit 4-5 timmar de senaste två dygnen kunde jag ändå inte somna. Ringde Niklas och fick veta att han och hans farsa skulle åka ut till Långholmen för att sola och eventuellt bada lite. Vi bestämde oss för att ses där. Det var otroligt mycket folk på Långholmen men vi lyckades i alla fall hitta en liten plats i gräset där vi slappade några timmar och jag försökte återigen sova utan resultat.

När vi hade tröttnat på att sitta där åkte vi ut till Niklas i Mölarhöjden och då äntligen kom tröttheten. Efter att vi hade käkat lite sallad sträckte jag ut mig på hans soffa och befann mig någonstans mellan dröm och vakenhet i några timmar. Till slut ringde Anita och meddelade att hon nästan var hemma och att jag kunde komma hem till henne och hämta extranyckeln.
Hann återigen bara sova några timmar under natten eftersom jag skulle upp och jobba inatt igen. Men idag har jag i alla fall sovit ut ordentligt. Och nu inatt är jag, tro det eller ej, ledig!

Allt detta krångel bara för en liten nyckels skull. Det där med nycklar har aldrig riktigt varit min grej. Jag vet inte hur många gånger jag tappade bort nyckeln till skåpet när jag gick på högstadiet. Det borde inte få finnas några lås tycker jag. Tänk vad mycket tid man skulle spara in på att aldrig behöva låsa dörren! Om vi säger att man ägnar tio sekunder om dagen åt att låsa och låsa upp olika dörrar så skulle det bli ungefär en timme om året. Nittio timmar på nittio år! Att ingen har tänkt på det...

Som om det inte vore nog med det här med nyckeln så har jag gjort en del andra dumma saker den senaste tiden. När jag anlände till Stockholm för några veckor sedan och skulle köpa SL-kort frågade killen i kassan om jag var under tjugo. Jag tvekade en halv sekund innan jag svarade ja. Det var givetvis otroligt korkat. Det blir ju lite billigare att åka på ungdomskort, men man riskerar att få betala mångdubbelt så mycket om man skulle åka fast. I tunnelbanan är det ganska lugnt, där har dem ju typ aldrig någon kontroll. Men så fort jag ska resa på något annat sätt, med buss eller tåg, blir jag jättenervös att någon ska avslöja mig. På Lidingötåget i lördags gick det till slut inte längre.
"Har du leg?" frågade biljettkontrollen.
"Uhm... nej, jag har glömt det hemma."
" Skriv ditt personnummer här."
"Okej, okej. Jag är tjugotvå."
"Varför har du köpt ungdomskort?"
"Jag vet inte. Det var dumt."
"Mycket dumt."
"Ja."
"Jag ska ge dig en chans. Du kan få köpa en SMS-biljett för trettio kronor. Men nästa gång är jag inte lika snäll."
"Tack så mycket."

Jag tror nog att jag får lov att köpa biljetter om jag ska åka buss eller tåg något mer under de dagar jag har kvar här. Det är ju vansinnigt att hålla på och chansa på det här sättet.

***

Jag är faktiskt inte så dum egentligen. Mitt stora problem är bara att jag aldrig tänker mig för. Jag lever på impuls, fattar orationella beslut och mina tankar befinner sig ytterst sällan där de borde vara. Det här kan förstås irritera folk i min omgivning (vilket jag har full förståelse för) men jag tror ändå det är värst för mig själv. Det är ju nämligen mig själv som det brukar drabba i slutänden.
Det är bland annat på grund av det här som jag måste bli författare. Jag tror inte att jag skulle klara av något annat jobb. Visserligen har jag klarat det här tidningsutdelandet ganska hyfsat, men det är ju inte världens svåraste jobb direkt och dessutom har jag nog haft lite tur.
Författare, skådespelare och musiker är de enda yrken där man kan bluffa och komma undan med det. De sistnämnda går dock bort eftersom de kräver koncentrationsfärdigheter och en viss social kompetens. Som författare däremot kan man bara ägna sig åt drömmerier hela dagarna. Som DN-kritikern Jonas Thente skriver i presentationen på sin blogg: "Jonas Thente anser att i princip allt är bättre i böcker än i verkligheten, men om man skriver om verkligheten så blir den i alla fall text."

Men även om jag lyckas bli författare så kommer jag nog ändå behöva bli lite mer disciplinerad. Bara för att lyckas överleva i den här världen idag krävs det ju att man har koll på allt, från bankkoder till pensionsförsäkringar. Jag må vara en björn med mycket liten hjärna, men jag gör i alla fall så gott jag kan. Jag lovar.