Meningen i meningslöshet

Man ska göra det man tycker är roligt sägs det ju. Det är en devis som jag har försökt leva mitt liv efter, och lyckats ganska bra tror jag. Det är ju inte direkt för att bli rik som jag har valt att läsa litteraturvetenskap, det är för att jag tycker att böcker är typ det roligaste som finns. Men ibland tvivlar jag.
Det bästa med att läsa litteraturvetenskap är förstås att man får läsa och diskutera en massa böcker som man annars kanske aldrig skulle ha läst. Det är kul. Däremot vet jag inte riktigt hur intresserad jag är av själva vetenskapen. Alltså de teoretiska texterna, begreppsapparaten, hela den biten. Jag har idag tragglat mig igenom Alastair Fowlers "Kinds of Literature - An Introduction To The Theory of Genres and Modes". Det har tagit mig ungefär två timmar att ta mig igenom de första trettio sidorna. Det kan förstås ha att göra med att jag är bakis eller att den är skriven på en ganska avancerad engelska. Men framförallt handlar det nog om att jag tycker att den är tråkig. Jag tror jag förstår ungefär vad det är han försöker komma fram till, men jag vet inte om jag blir så mycket gladare för det.

Någon har sagt att meningen med humanioran är att den är meningslös. Jag gillar det. Det understryker vikten av varför vi läser, ser på film, går på teater och så vidare. Det är inte i första hand för att vi ska bli klokare och bättre människor, utan för att bli underhållna. Och man ska inte underskatta underhållningsvärdet. När man lägger upp en dikt på operationsbordet och börjar dissekera den kan man förvisso hitta en massa intressanta saker men man riskerar också att göra den platt och tråkig.
Jag vill inte påstå att man ska inte ska skriva om eller diskutera litteratur. Framförallt att diskutera böcker tror jag är en väldigt viktig beståndsdel som verkligen kan bidra till att förhöja läsupplevelsen. Men att sida upp och sida ner skriva om efter vilka kriterier vi bör klassificiera texter som litteratur, vilka tänkbara genrer det finns och vad som känntecknar dem... för mig är inte det särskilt relevant.

Så, varför läser jag litteraturvetenskap egentligen? Dels för att få möjligheten att läsa en massa böcker som sagt. Men också kanske för att ha en ursäkt till varför jag aldrig gör det som jag egentligen tycker är jätteroligt men som ändå fyller mig med olust och tvivel på min egen förmåga. Nämligen att skriva.