Take a walk with me

Det är märkligt hur fast man är i sina rutiner. Man gör samma saker dag efter dag, med små enstaka variationer. Det finns väl någon trygghet i det antar jag. Men samtidigt är det så skönt att bryta de här mönstren, att bara göra någonting annorlunda.
Jag tog en sen kvällspromenad ikväll. Det är en sån otroligt vardaglig sak, ändå kändes det speciellt av den enkla orsaken att jag väldigt sällan är ute och går på kvällen (om det inte är för att jag måste ta mig hem från någon fest mitt i natten när bussarna har slutat gå). Jag nämner det bara för att visa hur små saker kan pigga upp vardagen. (det här är på intet sätt någon revolutionerande tanke - snarare ett banalt konstaterande som säkerligen har konstaterats miljontals gånger tidigare. Men ibland måste även en renässansmänniska som jag få komma med banala konstateranden, ni kan inte förvänta er att alla mina tankar ska vara unika.)

Medan jag var ute och gick funderade jag över varför folk alltid måste ha en anledning till att gå ut och gå. Antingen har man en hund som måste rastas och då får man själv en anledning till att röra på sig. Eller så går man för motionens skull. Eller så går man för att man har något ärende någonstans. Ytterst sällan går folk för gåendets skull. Bara för att det är så skönt att promenera. Eller är det bara jag som inbillar mig det?

Sen tänkte jag på vad många ord det finns för att gå. Promenera, spankulera, spatsera, strosa, ströva, vandra, traska osv. Det måste väl betyda något? Att det är ett fundamentalt behov hos människan kanske. Det är nog bara knulla och snopp som har fler synonymer.

Sen tänkte jag att jag inte skulle skriva en blogg om det här när jag kom tillbaka. För man behöver ju faktiskt inte skriva om precis allt. Sen så gjorde jag det i alla fall. Hur var det nu med rutiner?