söndag 26 oktober 2008
Tröjlåten - Revisited
Kommer ni ihåg Raymond & Maria? Ja, det gör ni förstås. Om inte annat så kommer ni ihåg "den där tröjlåten" som spelades varenda dag på P3 sommaren 2004. Det var den och "Hej, hej Monica".
jag måste ha lyssnat väldigt mycket på radion den sommaren för jag minns att jag blev extremt trött på båda två. Så trött att jag kände att jag aldrig mer ville höra någon av låtarna. Därför var det lite lustigt att jag på en fest i fredags blev väldigt glad när någon satte på just "Ingen vill veta var du köpt din tröja".
Det är ju så - nästan alla låtar man har hatat börjar man till slut älska, eller i alla fall känna en viss hatkärlek till. Och "Ingen vill veta var du köpt din tröja" är ju egentligen inte någon dålig låt. En trallvänlig melodi med lite handklapp och en naiv, halvpolitisk text. Indieprogg skulle man kanske kunna kalla det.
Raymon & Maria har förstås beskyllts för att vara popvänster och hycklare, bland annat eftersom låtskrivaren Johan Kindblom också skrivit manus till tv-serier och reklamfilmer. Det är givetvis fullständigt ovidkommande, bara för att man lever och verkar i ett kapitalistiskt och individfixerat samhälle så betyder det ju inte att man inte kan kritisera det. Det är ungefär lika löjligt som när vänsterartister hånas för att de vill sälja skivor.
I alla fall så kan jag inte låta bli att bli ganska starkt berörd av texten till "Ingen vill veta..." när jag lyssnar på den idag. Den träffar i magen på samma sätt som Annika Norlins bästa texter gör. För det är ju precis så det är. Folk går till sina jobb, planerar för sin semestrar, blir glada när de får löneförhöjning. Men det är aldrig någon som lyssnar när du försöker berätta någonting och det är inte en jävel som vill veta var du har köpt din tröja.
och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag tycker den är bra. Men den ger mig ungefär samma sorts kårar som Perfect Day. Allt är fint och bra och lyckat, men ändå så jävla tomt och meningslöst. Det är det som skrämmer mig i den, mer än ensamhetsgrejen.
är det verkligen så att man känner igen sig egenligen? Inte den man är rädd för att bli, eller rädd att man är fast man inte vet det själv. De flesta har ju några som bryr sig om de dör, vänner som minns var man bor, arbetskammrater som pratar med varandra mer än ett hej på morgonen och några som lyssnar.
Nej, jag känner som tur är inte riktigt igen mig. Men det kändes ändå skönt att skriva det. Och jag tror att det finns många andra som känner igen sig, åtminstone delvis.
Håller med dig om att det är tomhetskänslan som är det mest skrämmande. Det var nog egentligen det jag ville säga.
"Why is it so we die just as copies
if it's so we're born originals?"
som en annan artist uttryckte det.
Skicka en kommentar