Fint väder för ett luftangrepp

Det har ju varit rätt mycket filosoferande på den här bloggen de senaste dagarna. Så jag tänkte att det kanske kunde passa bra att bryta av lite med en musikvideo.

Det är mycket möjligt att jag har länkat till den här videon tidigare. Det är till och med mycket troligt. Men det gör inget, den är värd att ses om många gånger.
Faktum är att jag inte vet någon musikvideo som fyller mig med lika starka känslor som Sigur Rós "Vidrar Vel Til Loftarasa" gör. Och jag vet ingen annan video som jag blir tårögd av varje gång jag ser.

Det var faktiskt först idag som jag upptäckte att det finns en version på Youtube med engelsk text. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är inte det att texten är dålig, det är snarare så att den känns överflödig. Det räcker ju så väl med bilderna och musiken. Jag kan också tycka att något av mystiken kring Sigur Rós försvinner när man vet vad texterna betyder.

Men i alla fall här är videon, med engelsk text.





Om ni inte har fått nog utan vill veta lite mer om Sigur Rós, kan ni läsa en recension som jag skrev om deras andra skiva "()" (som kom efter "Agaetis Byrjun" som låten i videon är hämtad från) för lite drygt tre år sen här.
Om jag hade skrivit recensionen idag hade jag nog sänkt betyget till en 8:a. Men annars tycker jag fortfarande likadant. Och jag har fortfarande inte varit på Island.

Connys intervju med mig, del 4

C: Vi var alltså på Mars! ...(skrattar) vad var det vi inte fick med på inspelningen?


V: Ja. Att det jag upplevt med mina sinnen är verkligare än det jag inte upplevt. Och så pratade vi om bevis, att det att andra upplever nånting också kan vara ett tillräckligt bevis.


Tro - Det Obevisbara

C: Vi kom ju också in på det här om vi kan få några bevis för sånt som ligger utanför ens egna och den stora massans observationer. Om någon kommer och påstår att det långt ut i rymden finns ett fantasidjur som ingen hört talas om, hur kan vi då påstå att den personen har fel? ... Det vill säga om vi nu alls har något intresse av att påstå att han har fel. Om personen exempelvis hävdar att "det är av yttersta vikt att mänskligheten får reda på att det här fantasidjuret finns där, eftersom det har betydelse för vår välgång här på jorden"... att vår frälsning eller förtappelse hänger på detta! ... Då skulle det ju vara en akut situation om personen hade rätt! (Skratt)

V: Ja, så kan man säga. Men jag tycker alla har rätt att säga att nånting finns tills man kan bevisa motsatsen... Det jag var på väg att säga förut var att allting har ett värde, jag tror att meningen med livet är att ta hand om varandra och naturen. Och för att allting ska få ett värde så behöver de flesta någonting som binder samman saker.... och det kan vara en gud eller en världssjäl, eller någonting...

C: På vilket sätt binder världssjälen samman saker?

V: Att allting är en del av en helhet.

C: Motsatsen till det skulle då vara att allting är något slags plockepinn, att allt bara är utspritt.

V: Ja, exakt!

Att allting bara skulle ha uppstått och att det inte finns något direkt mål eller mening.... Världen kan dö ut eller fortsätta leva eller vad som helst...

C: Ingenting är givet i en sån värld alltså?

V: Jag tror också att... på något sätt blir det lättare att tillämpa förnuftet om man utgår ifrån att det finns en mening. För om allt skulle vara meningslöst kan man fråga sig "vad är det för poäng med att jag tänker igenom den här situationen. Även om jag handlar utifrån det bästa tänkbara, så är det ändå ingen mening eftersom allt är meningslöst.

C: Du vill alltså att allting ska vara del av en större helhet, så att det får en större mening än det har i sig självt?

V: Ja.

C: Du beskrev i början av pratstunden att du faktiskt vill ta hand om människor och den värld du är del av utifrån din egen inre känsla. Men du menar alltså att denna känsla stärks av att tanken på att vara del av ett större sammanhang som är mer än en slump (idén om en högre ordning).

(tystnad ---- fortsätter med ett annat tankespår)


Rätt och Fel

C: Hur vet man om nånting är rätt eller fel? Alltså finns det nånting som är rätt eller fel?

V: Jag tror att det bara finns en sak som är definitivt rätt eller fel; att handla så man skadar någonting eller inte. Att handla så man dödar något eller skadar något är för mig automatiskt fel. Men allting annat är upp till varje situation.

C: Då tänker jag förstås att vi lever ju i världen och av världen i viss mening, av det som världen ger i form av växter och i viss mån djur, vi tar naturens resurser och bygger våra samhällen för vår egen nyttas skull. Vart går gränsen för människans rätt att dra nytta av världen?

V: Ja, det var vi väl lite inne på förut. Det måste finnas någon balans även om det förstås är svårt att sätta en gräns.

C: Om vi alltså dödar eller skadar varelser, arter, växter eller släkten av växter... är det någon skillnad på individer och grupper av individer?

V: Jag tycker att det är viktigt att det finns en mångfald. Vi ska sträva efter att inte utplåna en hel art. I och med att allting är en del av en helhet, så försvinner någonting från den helheten när en art dör ut.

C: Vad händer då? Om någonting försvinner från helheten...

V: Man kan väl säga... om man liknar världen vid en hjärna, så skadas hjärnan när en art försvinner, mer eller mindre allvarligt.

C: Om världen är en hjärna, är det världssjälens hjärna som blir skadad då? Om världen får en hjärnskada, kan den då få problem med detta med förnuft och känsla såsom du beskrev förut, om hur det kan bli nånting fel i hjärnan hos en individ. (som var anledningen till att vissa människor alltså inte förstod att bry sig om världen och varandra)

V: (skratt) Ja det är intressant. Det var mer en liknelse, jag påstår inte att det är så världen fungerar.

C: Men du menar ändå att det blir någon slags nedsatt funktionalitet?

V: Ja jag tror att varje art har en betydelse för världen som helhet.


Ideologi och begreppet Rättvisa

C: Hur kommer man fram till i etiska, ideologiska sammanhang att "jag tror på hela det här partiprogrammet"?

V: Tanken att man inte ska skada något annat finns förstås med i de flesta ideologier, men man kan anse att det ska gå till på olika sätt. Sen finns det ofta saker i ideologier som inte handlar om det, utan som har tillkommit på grund av traditioner. Man har gjort någonting under så lång tid att det automatiskt känns rätt.

C: Tradition eller vana... Kan man få bevis för eller emot sånt? (med avseende på om något är en tradition eller grundat på en medveten princip om icke-skadande; min anm.)

V: Man kan ju gå igenom allting i partiprogrammet och ställa sig frågan vad det skulle få för konsekvenser om man gjorde som det står att man inte bör. Om det skulle få till konsekvens att någon skadas kan man ju dra slutsatsen att det bygger på ... vad ska man säga? Världsetiken? Men om handlandet däremot inte skulle få några skadliga följder kanske det beror mer på tradition.

C: Så med tiden så kan det som vi ser som rätt eller fel, gå igenom en förändring i belysning av ny information?
En intressant sak som jag gärna vill ta upp i och med att vi kommer in på definitionen av rätt och fel i samband med ideologi, är att det ju ganska ofta finna en inbyggd motsättning mellan den enes rätt och den andres rätt. Då kommer vi in på begreppet rättvisa som används olika av olika personer. Hur tänker du på rättvisa? Vi var ju inne på människans rättigheter i förhållande till naturen förut, men nu tänker jag på en rent mellanmänsklig nivå.

V: Det är lite svårt. Jag tycker att alla individer har precis lika stora rättigheter till allting. Om en person har handlat på ett sätt som har skadat en annan person, så har den utsatta personen eller samhället rätt att på något sätt straffa den personen. Det är inte nödvändigt att personen straffas, men man har större rätt att straffa personen om den begått en orättvisa än om den inte gjort det.

C: Har du något exempel på en sådan orättvisa?

V: Om en person har mördat eller våldtagit någon så har den rätt att straffas. Jag säger inte att det är nödvändigt, men...
(avbryts)

C: Kan man säga att personen själv har en rätt att få bli straffad?
(Skrattar) .... "you've got a right to remain silent" :)

Om vi tänker oss en annan situation som rör rättvisa. Vi har två personer som har varsin gård, lika stor gård, lika bra jord och så vidare. De har tillgång till samma kunskaper om odling och samma sorts fröer och allting. Och så går de ut och sår sina odlingslotter. Sen en bit in på säsongen så visar det sig att den ena varit väldigt slarvig med att ta hand om sin gård. När hösten kommer och det är dags att ta in skörden, så sitter plötsligt den ena där med en jättestor fin skörd, medan den andra har nästan ingenting.
Då har vi ju en intressant situation där den ena genom sin arbetsinsats kanske anser ha gjort sig förtjänt av sin skörd, medan den andra på grund av sin slöhet eller någon annan orsak, har fått en väldigt dålig skörd. Har då den som fått en dålig skörd rätt att få hälften av den andras inbärgade skörd? Därför att alla ska ha lika stor rätt till allting?

V: Det tycker jag nog, fast det är ändå upp till den personen som har fått den stora skörden att avgöra om han vill ge bort hälften till den andre. Men eftersom jag tror att vi vill göra goda gärningar, så tror jag att denne innerst inne vill ge bort hälften till den andre.

C: Vad är det som skiljer din syn från en socialists i den här frågan i så fall? Om det nu är något som skiljer?

V: Jag tror att en socialist skulle säga att det ska finnas någon utomstående person (en "stat", min anm.) som ska säga till den här personen att han ska ge bort hälften av sin skörd. Medan jag inte tror att det behöver finnas någon sådan, utan han ska kunna ta det beslutet på egen hand, eftersom det ju ligger i hans natur att vilja göra det egentligen. Det kanske mer är en anarkistisk syn egentligen?

C: Du tror alltså aldrig att det är individens eget fel att denna helt enkelt underlåter att ta hand om sin odling? Eller att den som odlar bra bara har tur med skörden av naturen?

V: Jag tror ju att om den ena fått en bättre skörd än den andra, så har nog denne ansträngt sig mer. Men det behöver inte betyda att han ska ha mer för det.... alltså det är ju bra att han anstränger sig och han kanske kan övertyga den andra att "sköter du din odling bättre nästa år så behöver jag kanske inte ge bort hälften till dig. Men eftersom det är som det är nu, så gör jag det i alla fall." Man kan lära sig någonting av den processen också.

C: Om det fortsätter och han är lika slarvig nästa år, sitter inne i stugan och super varje kväll, skiter i att ta hand om rensningen och så kommer han tillbaka där på hösten och säger: "Jo du! det är så att... (skrattar) Jag har ingen potatis."

V: Jo det är lite svårt, men om det hänger på den här personens överlevnad, så tycker jag nog ändå att den andre ska fortsätta ge honom det år efter år. Men han måste då sträva efter att försöka klara sig på egen hand.

C: Men ska han få halva skörden då, för att det ska vara helt rättvist?

V: Nej... Det kanske räcker att han får så han överlever?

C: Hans motivation annars, om han vet att han alltid kommer att få mat... då kanske han tänker "det här överlever jag ganska smidigt på"...

V: Men jag tror också att det finns i människans natur någon form av skuldkänsla. Om jag fortsätter ta skörden varje år utan ansträngning så känner jag mig skyldig.

C: Om vi för upp det här på en modern samhällsnivå, mera komplext förstås, där vi alla på sätt och vis är del av någon form av lönesystem, där pengar är belöningen för arbetsinsatsen. Känner då individen den här skulden inför systemet i så fall? Alltså riktat till ett anonymt system, eller inser den att det är andra skattebetalande personer som förser...?

V: Ja, det tror jag nog att de flesta inser, att det alltid finns människor bakom systemet.

C: Vad beror det då på, vilket jag tycker mig se, att det finns ett ganska stort förakt mot systemet? Att man skyller ifrån sig på staten eller säger att det är samhällets fel.

V: När man skyller på staten så beskyller man den ju ofta för att den inte tar hänsyn till alla människor... att politikerna inte gör det de borde göra utan handlar efter egna intressen.

C: Det man menar med staten är då alltså representanterna för staten som man upplever missbrukar sitt förtroende?

V: Mmm, Men jag tror att många också skyller på staten för att man vill ha något att lägga skulden på, trots att det är ganska irrationellt.

C: Man skyller ifrån sig för att slippa eget ansvar?

V: De flesta upplever nog att det är skönt att lägga skulden på någon annan...

C: En syndabock?

V: Ja.

C: Om man tänker på andra saker som rör rättvisa då. Copyright till exempel. Om du skriver en bok, borde du då dela dina sidor som du skriver jämlikt med dina medmänniskor? Eller har du någon slags rätt till din kreativa verksamhet?

V: Jag tycker inte man kan likställa en kreativ verksamhet med produktion av mat. Vi är beroende av mat för att överleva, men inte beroende av att läsa en bok för att överleva.

C: Det är alltså mindre försvarbart eftersom det inte är någon överlevnadsgrej. (rätten till existensminimum, min anm.)

V: Sen kan man säga att människan är beroende av kultur för att överleva också, men det finns ju, som världen ser ut idag, så mycket kultur omkring oss att det är större risk att bli utan mat än kultur... men om det bara fanns en person i världen som utövade kultur... (skrattar) Då kanske han skulle vara skyldig att dela med sig.

C: Så allt beror på behovet. Om behovet är skriande stort.

V: Nej jag vet inte... det var bara en tanke som kom.

C: Det låter som det finns någon princip om existensminimum, även om det är lättare att definiera gällande mat än kultur. Kan man då påstå att den här principen om rätten till frukten av ens arbete gäller så fort man överskrider existensminimumnivån? När alla har fått sitt nödtorft så har alla sedan utöver detta rätt till sitt eget? Så om du exempelvis säljer en miljon exemplar av din nya roman, vilket genererar ett antal miljoner som du sätter in på ett konto för en tryggad pension, Har du då rätt till den egendomen?

V: Jag tycker det är upp till var och en att bedöma om man gjort sig förtjänt av det. Men så länge det finns personer som lever under existensminimum så skulle jag personligen säga att jag inte har rätt till den summan, eftersom jag kan avvara en stor del.

C: Det är ju intressant att då ta in ett globalt perspektiv, alla dem som lever för mindre än en dollar om dagen. Innan alla dessa fått sina grundbehov tillfredställda så har jag ingen rätt till något överflöd av min konst eller annat kreativt skapande. eller?

V: Det är svårt att säga, men rent principiellt skulle jag nog säga att jag inte har någon rätt att ha en massa pengar så länge det finns folk som lever i fattigdom. Men sen kan jag inte lova att jag skulle handla i enlighet med detta om jag blev rik. Jag tror man förändras...

C: Tror du att man går mer på känsla i en sån situation?

V: Jag tror i och för sig inte att människan i grunden är en materialistisk varelse, men vi har blivit uppfostrade så och levt såpass länge så att det gjort materiella ting väldigt viktiga för oss. Därför tror jag att när vi ställs inför möjligheten att köpa mycket saker så talar det så starkt till känslan att det kanske övervinner förnuftet.

Fast att ha pengar är ju en trygghet också. Man vet ju inte. Om jag ger bort nästan alla mina pengar, kanske jag hamnar i en situation där jag inte har några pengar alls. Det kan ju vara ett skäl också att inte ge bort pengar.

C: Och om alla tänkte på det sättet så skulle det vara väldigt ogynnsamt att vara sådär fattig. Eftersom ingen ger någonting.

V: Ja precis.

C: Frågan är förstås om det hjälper någonting att skänka pengar också? Om det bara förlänger lidandet för nån som lever ett hopplöst liv eller om det ger en faktiskt chans till förändring.

V: Nu kom jag att tänka på olika sakers värde. Jag ser ju människan som mer värd än djur. Men jag kom att tänka på att jag ju också sätter ett högre värde på mig själv än på andra människor.

C: Du äter hellre en annan människa än dig själv? (Skrattar)
(fruktansvärt förledande fråga... fast tänkt som en humoristisk vinkling. min anm.)

V: Om jag stod med en pistol i handen och skulle skjuta mig själv eller den andra, skulle jag nog skjuta den andra människan. Men jag får hoppas att jag slipper hamna i den situationen. (skrattar)

C: Men hur känns det att leva med minnet av att man tagit livet av någon annan för sin egen skull? Även om det nu händer under yttre tvång, vilket påminner lite om situationer med självförsvar.

V: Jag tror man skulle ha fruktansvärda samvetskval hela livet.

C: Vilket är ett starkt stöd för din princip om att inte döda. Att till och med under hot om livet så känns det fortfarande tveksamt.

(lång tystnad --- nytt ämne---)

C: Om vi då ser att världen är fylld av orättvisa, har vi då nåt ansvar att göra någonting åt det? Även om vi inte ser oss själva som personligen skyldiga.

V: Jag tycker det är upp till varje individ att avgöra det själv. Men jag anser att jag har ett ansvar att göra världen bättre.

C: Hur gör man då världen till en mer rättvis plats?

V: Delvis genom upplysning. Man ska så klart vara försiktig med att säga att "så här är det", eftersom alla har en lika stor rätt att tycka vad de vill. Men det enda sättet vi kan förändra saker på är ju att försöka påverka folks tankar. Det gör vi genom diskussioner, genom att interagera med människor. Det tror jag är bästa sättet att åstadkomma förändring.

C: Om man upplyser despoten om att han är en despot, eller den råe kapitalisten om att han är en rå kapitalist. Hur når man fram på bästa sätt? Och finns det något fall där man kan ta till andra medel än diskussion för att uppnå förändring?

V: Jag tror att man ska vända sig till personens förnuft och ge praktiska exempel på vad som kommer ske om vi fortsätter handla på det här sättet. Och sen vet jag inte om diskussion alltid är det bästa sättet.
Jag tror att man ska försöka eftersträva att alltid åstadkomma förändring på ett fredligt sätt. Men det kan ju också ske genom demonstrationer eller att man på andra sätt visar vad man tycker utan våldsanvändning. Sen är jag lite osäker på om våld någonsin är berättigat. Om vi har en galen president som har ihjäl sina medborgare. Om det då kan vara bra att mörda den presidenten för att många ska slippa lida... det kanske jag tycker... men jag tycker ändå att det ska vara den absolut sista utvägen, man ska verkligen försöka alla andra alternativ innan.

C: Ungefär som med grannen som slarvar med skörden år efter år, att man ska försöka kontakta hans förnuft. "Hallå, hallå! Förnuftet där? Jag vill prata med förnuftet?"

V: Eftersom jag ändå tror att alla människor är såpass lika, att vi utgår ifrån förnuft när vi handlar och att vi har samma känslor, så tror jag att vi kan åstadkomma väldigt mycket genom diskussion.

C: Om det är en psykopat vi har att göra med då? Som har en ren känslostörning vilken hindrar sån förståelse.

V: Har vi en psykopat som president, så får vi väl försöka avsätta honom.

C: Som jag förstår dig så ser du att vi i moraliska frågor går på känsla utifrån vårt förnuft, en attityd till det som händer, medan när det gäller att förstå hur saker och ting "är", sanningen i saker, så söker vi efter fysiska bevis. Och att de fysiska bevisen om en misshandel ger upphov till väldigt distinkta känslor i känsloförnuftet, om man nu vill ha den beteckningen.

Kan en känsla vara intelligent?

V: Ja... (fundering) En känsla som bygger på förnuft är en intelligent känsla, mer intelligent än en ögonblicklig känsla. Fast det behöver inte betyda att den automatiskt är bättre.

C: Om vi då ställs inför ett avgörande, vilket vi alltid gör som jag ser det. I och med att vi lever i en upplevelse av en värld av händelser där vi ständigt tar ställnig oavsett på vilket sätt vi anser oss göra det/inte göra det... och om det är osäkert detta om något är rätt eller fel, (huruvida en intelligent känsla leder rätt, min anm.) så måste vi ju ta ställning mot bakgrund av en osäkerhet.

Hur ska vi då ta ställning? Ska vi gå på "jag-kan-ha-fel-linjen" eller "jag-tror-det-här-linjen"? På vilket sätt är det viktigt att inse att man kan ha fel? Om man som du sa kan ha en känsla som står i samklang med ens förnuft och det fortfarande kan vara fel, hur bedömer man då det? Gör man någonsin nåt som går stick i stäv med det utan att bli självdestruktiv eller självförnekande?

V: Man kan ha övervägt något länge och kommer fram till en slutsats. Men samtidigt kan det finnas saker som inte tagits med i beräkningen. Och om man drivs av en stark känsla så kan ju den vinna över förnuftet.

C: Så vi har två sidor: Den ena är ren känsla, den andra är känsla som bestyrkts av förnuftiga skäl, men inte så starkt att man kan känna sig säker.

V: För att man ska handla efter förnuft så tror jag att det krävs att man har väldigt mycket kunskap om situationen.

Connys intervju med mig, del 3

Liv

C: Eller vad är liv? Annars blir det svårt att säga vart det uppstår kanske...

V: Jag tror jag drar gränsen för liv vid allting som har någon sorts medvetande, jag tror inte att döda ting har ett medvetande.

C: Nej, det är väl nästan så att det framgår av beteckningen "döda ting"?

V: (skratt) Ja, precis...

C: Om de nu är det? Men medvetande, vad innebär det att någonting är medvetet?

V: Att det kan känna saker.

C: Att det har någon form av förmåga att ta in känsla. Vad är förutsättningen för det till skillnad från ett dött ting som kanske kan ta in saker? Som kan ta in kemikalier, som kanske tar sig in i en sten eller något. Eller ja... jag är dålig på kemi, men om det är så... alltså vad är det som skiljer? vad är det här upplevandet liksom?

V: Det är att ting kan påverkas, utan att för den sakens skull känna saker. Den har inte känsla i samma mening som levande människor... kan inte känna glädje eller smärta.

C: We may hope so, med tanke på stenindustrin. Det vore fruktansvärt. Men du sa alltså att döda ting har inget medvetande på samma sätt som människor eller djur? Eller en växt kanske som i och för sig jag tänker på som liv. Det är ju få som skulle påstå att växter tänker.

V: Jag kan inte säga att jag vet tillräckligt mycket om växter och stenar, för att säga hur högt jag borde värdera dem. För lite kunskap!
(skratt)

C: Det är lite roligt, för det är nog inte så många som har det(kunskap alltså).

V: Men annars tycker jag nog så här att desto högre form av medvetande, förmåga att... eller ja... kanske inte förresten... (skratt) eller jo så är det nog. Ju högre form av medvetande, desto större värde sätter jag.

C: Så du tar alltså hellre död på en gris än en människa? Om du nu anser att människan har ett högre medvetande...

V: Ja, jag skulle hellre ta livet av grisen om jag tvingas välja.


Människans Medvetande - Rationalitet

C: Vad innebär det att ett medvetande är högre?

V: Ja, jag funderade också på det när jag sa det.... ja... det kanske är fel ord egentligen. Det kanske bara är det att jag har lättare att identifiera mig med en människa. Jag kanske inte ens ska säga att en människa har ett högre medvetande.

C: Menar du att du i högre grad förstår människans medvetande? Vi är alltså ganska olika jämfört med växter och djur, så vi får svårt att förstå dem...

V: Mmm.

C: Även om man ur biologisk synvinkel anser att vi också är djur.

V: Men vi särskiljer oss från de andra djuren genom att vi har förmågan att fatta rationella beslut.

C: Rationalitet är det samma sak som förnuft?

V: Ja.

C: och om jag minns din definition av förnuft rätt, alltså någon form av logiskt resonemang som bärs fram av eller leder mot en känsla, eller från en känsla.

V: Ja, leds av känsla och leder till känsla.

C: Finns det något bra konkret exempel på rationalitet som skiljer människan från djuren, i praktiken alltså?

V: Att handla i betydelsen att köpa saker eller byta saker, det är ju en form av rationalitet att man ser att "jag har en sak och du har en sak, och jag vill hellre ha din sak och du vill hellre ha min".

C: Vad beror den här skillnaden i rationalitet på?

V: Jag vet inte exakt vad det beror på.

C: Men det har betydelse för vårt värde som varelser.

V: Mmm.

C: Vilket får mig att fundera på hur vi diskriminerar mellan olika saker... att vi väljer någonting framför något annat, att vi väljer människan framför ett djur. Därför att det har ett värde för oss, samtidigt som det har ett värde i kraft av att det är en del av världssjälen?

V: Som jag sa förut vet jag inte om jag sätter människan högre än djuren för att jag har ett rationellt tänkande, utan helt enkelt att jag har det och därför har jag lättare att identifiera mig med det.

C: Finns det inget sätt att ta reda på om det är så att vi är partiska djur som väljer att upphöja vår egen livsform framför andra djurs?

V: Jag vet inte. (lång tystnad)

C: Förresten, om jag ställer nån fråga som du tycker är underlig eller undrar varför jag ställer den, så får du så klart ställa en fråga kritiskt tillbaka. Och det är heller inget tvång att du ska ge svar på de frågor jag ställer. Jag ser det mer som utkast till idéer om vart samtalet kan ta vägen.

V: Undrade du alltså varför vi betraktar en människa som mer värd än ett djur?


Säkert Vetande - Bevis

C: Nej, jag tänkte mer hur vi kan skilja på om vi är partiska eller om det går att identifiera någon skillnad med säkerhet? (vilket inte behöver handla om värde; min anm.) Finns det något som är säkert, kanske man får ta först då, eller är allting upp till ens egen känsla-förnuft inför saken, ens subjektiva avgörande liksom?

V: Mmm, det är jag också väldigt osäker på.... Om världen bara finns för att vi tycker att den finns.

C: Om det finns någonting bortom vår föreställning alltså?

V: Mmm.... (lång tystnad)

C: Om jag ställer om frågan lite grann. Finns det någonting som du tycker känns mer uppenbart än andra saker? Skiljer du på olika typer av övertygelse, att olika saker har olika status ifråga om trovärdighet?.... (tystnad) ... Alla dessa saker som förekommer i mänskliga sammanhang, i våra samtal... hur vi kan vara säkra på att vi vet nånting, alltifrån kriget i Irak till varför ens bror mår som han mår eller om vi tror på det som sägs om historien..... hur långt vetandet sträcker sig egentligen. På vilket sätt det sträcker sig?

V: När det gäller vetande så tror jag att man måste utgår ifrån om man har förnuftiga bevis för nånting. Ju mer bevis, desto säkrare är kunskapen.

C: Så vi har alltså större anledning att tro att Eiffeltornet finns än att det finns rymdvarelser på Mars? Det är alltså en övertygelse?

V: Ja...

C: Känns den stark eller?
(skrattar)

V: Ja den känns väldigt stark.

C: Allas vittnesbörd om Eiffeltornet är alltså ett ganska starkt bevis, medan ganska få sekterister som hävdar intelligent liv på Mars är ett mindre starkt vittnesbörd.

----- inspelningen avbryts---- (en liten del av diskussionen "om övertygelse och bevis" går förlorad)

Matteuspassionen

Jag var i domkyrkan ikväll och lyssnade på J.S. Bach Matteuspassionen.
När jag skriver det här är jag fortfarande uppfylld av den fantastiska värme och glädje som jag kände i kyrkan.

Jag kom dit bara tio minuter innan det började och fick därför nöja mig med en plats längst ut på högerflygeln. Jag såg alltså inte så bra, men det gjorde inte så mycket. Bara att se barocksällskapet komma in och stämma sina instrument var värt de 100 kronor som entrén kostade. Det är något som alla människor borde få uppleva.

Något som var lite synd dock var att av de kanske 150 personer som var där så var högst 10% under 40 år. Det skulle inte förvåna mig om jag var yngst i församlingen (om man bortser från Kulturskolans flickkör som medverkade i konserten).
Jag tycker det är tråkigt att så många ungdomar uppfattar klassisk musik som svår och otillgänglig. För den är ju inte det. Man behöver ingen särskild kunskap för att lyssna på klassisk musik (om nu någon trodde det), bara ett öppet sinne.
Man behöver inte heller vara kristen för att älska kyrkor. Bibelns gud är inte min gud men jag kan ändå fascineras av honom. Och oavsett hur mycket sanning det ligger i evangelierna så är det fantastiska historier. Annars hade de knappast överlevt i 2000 år.
Jag fascineras också av människor som tror på något så starkt att de bygger kyrkor och skriver passioner. Det är alltför få människor som tror på något nuförtiden.

Det är ju lätt att i våra sekulariserade tider peka på all skit som kristendomen har orsakat. Men man måste också inse hur mycket glädje och tröst den har gett många människor. Jag tror det är för att genom hela nya testamentet finns det en mjuk röst som säger att det är okej. Det gör inget att du inte är perfekt och om du behöver någon att luta dig mot så kan du göra det mot mig.
Och det är fan så mycket mer än man kan säga om schlagerfestivalen.

Connys intervju med mig, del 2

En Naturlig Moral

C: Finns det något sätt att se om det är så att någon känsla är bättre eller sämre? Bättre överblick? ... alltså finns det någon skillnad?

V: Nej. Jag kan inte säga att någonting automatiskt kommer få ett bättre resultat. Det är nog olika i varje situation.

C: Om vi då går tillbaka till den här grundvärderingen: Att vi bör ta hand om naturen och varandra. Hur ser du då på människor som inte erkänner den här normen och kanske säger "nej, vi ska inte bry oss om jorden eller andra människor"? Vad tror du att det beror på att de tänker så? Om det nu finns nån orsak. Hur förhåller du dig till det?

V: Jag tror nog att det är någon sorts störning i hjärnan, som gör att de får svårt att se helheten. Men jag tycker självklart att även de ska inkluderas...

C: Hur ska vi ta hand om dem om de förnekar andras människovärde eller naturens värde?

V: Jag tror att det är jättesvårt. Men jag tror att man ändå bör försöka få dem att inse alltings värde... även om det kanske....
(avbruten av Connys skratt)

C: Förlåt... jag tänkte på det där med hjärnskada. Är det då möjligt att få dem att inse saken?

Tänker du dig att denna hjärnskada är orsakad av yttre faktorer och är det föränderligt?

V: Mmm, Jag hoppas att det kan vara föränderligt.

C: Kan man då påstå att det finns en naturlig moral, eller en naturlig bild av vad som är bra i världen? Att personer som tycker annorlunda är undantag från den naturligheten?

V: Ja, Det är naturligt att tycka om varandra och att vilja...

C: Hur vet man att det är så?

V: Det vet man väl inte, det utgår jag från en känsla när jag säger.


Meningen med livet

C: Så det behövs inget annat bevis, känslan bevisar sig själv?

V: Om jag inte skulle ha den känslan så skulle jag tycka att allt var så fruktansvärt meningslöst.

C: Hur då?

V: Om man inte tror att det är meningen att vi ska göra gott, utan sätter lika stort värde i att göra dåliga gärningar, så känns det som att allting förlorar sin mening. För mig är det meningen med livet.

C: Finns det någonting som skulle vara ett bevis för motsatsen?

V: Om man ska tillämpa förnuftet så kan man ju säga att mänskligheten har gjort mycket under historien, som gått stick i stäv med det... att vi har utrotat varandra i så stor utsträckning, och att detta kanske inte borde ha skett om det nu är så att meningen med livet är att vi ska hjälpa varandra.... Men... jag vill inte tro det i alla fall.

C: Jag håller med dig om att det finns mycket våld i historien, men vi lever ju fortfarande... trots allt... meningen med livet sa du är att ta hand om varandra och naturen... jag har redan ställt frågan hur du menar att denna hänsyn går till. Att vi följer både känsla och tanke, som i förnuftet är sammansmält. Jag vill gå tillbaka till hur vi väger olika alternativ mot varandra. Hur går vi tillväga i så fall?

V: Jag vet inte om alla gör det, men jag vet att jag gör det i alla fall.

I varje valsituation finns det olika vägar man kan ta. Då försöker jag se konsekvenserna av varje väg.


Empati och konsekvenstänkande

C: Så det är följderna av det vi gör som har betydelse också. För jag tror att du nämnde något med vår inställning som har betydelse?

V: Empati.

C: Hänger empatin ihop med konsekvenstänkandet, eller är det helt olika saker?

V: Det hänger ihop. Absolut. När man använder ett förnuftigt tillvägagångssätt ska ju förnuftet ändå leda fram till en känsla. Om jag gör det här eller det här, så kommer detta eller detta hända, och då kommer jag eller någon annan att må bra av det (etc.) Då är det ändå en känsla som är målet.

C: Mmm, Men tänker man så? Att jag vill må bra och därför gör jag någonting gott för den här personen?

V: Inte alltid, men oftast tänker man väl på vad ens handlingar kommer leda till. Det beror på om det krävs ett snabbt beslut eller om man får tänka längre.

(lång tystnad)


Naturen

C: Det som är gott är alltså att ta hand om varandra och om naturen. (konstaterande utifrån det som tidigare sagts) Vad tänker du på om du säger naturen?

V: Jag tänker inte på någonting utanför jorden, inte på...
(avbryts)

C: Du känner ingen hänsyn till månen och mars alltså?

V: Nej, och jag känner heller ingen hänsyn till det som människan skapat. Eller, det gör jag väl...

C: ...typ kultur och fornminnen och sånt där? (skratt)

V: Allting som människan skapat är inte värt att bevara. Jag sätter högre värde på vissa saker än andra. Däremot sätter jag inget högre värde på någonting som är en del av naturen. Jag sätter inte högre värde på en sten än ett träd.

C: Hur sätter du värde? Vad betyder det att stenen och trädet överhuvudtaget har ett värde? Även om vi nu antar att värdet är det samma som du säger...

V: Ja egentligen sätter jag ju inte samma värde på allt i naturen, jag sätter ju högre värde på människor, som enskild del. Och sen så sätter jag djur högre än döda ting. Och vissa djur högre än andra och så vidare... Men så länge det kan undvikas så tycker jag inte att man ska förstöra något i naturen. Det känns som att... allting ändå fyller ett syfte.

C: Men om man ska (tvingas) förstöra någonting så ska man alltså börja med det som är mindre värt, eller?

V: Jo det är klart.

C: Hur man nu förstör en sten?

V: Alltså, det är ju inte automatiskt fel att förändra naturen. Men man måste ändå försöka hålla någon balans och inte förstöra någon art helt och hållet.

C: Det finns alltså något slags bevarandeperspektiv där. Vad betyder det att ett djur har ett högre värde än ett dött ting? ... Nu är jag tillbaka till att jag söker efter vad det innebär att någonting har ett värde...

V: Jag sätter nog högre värde på djur eftersom jag anser att de kan känna saker.

C: Därför att ett djur då är mera värdefullt "för dig"?

V: Mmm, Man kan beskriva det så här; Jag tror det finns massor av själar och en världssjäl. Djur och människor har en själ, men döda ting har ingen själ, däremot är de del av världssjälen. Därför gör det inget om man förstör en enskild sak i naturen, men man får inte förändra världssjälen för mycket.

C: Det är alltså ok att plocka lite blommor och ris till påsk, men inte att hugga ner en hel skog?

V: Ja.

C: Om vi då föreställer oss den hypotetiska situationen att vi är 6 miljarder personer på jorden, (skratt) och alla går ut och plockar en bukett växter. Hur ska man då som individ se på det, eftersom det jag gör som enskild individ är nästan ingenting? Men om man då är medveten om att det finns många andra som gör samma sak?

V: Det är jättesvårt att sätta någon exakt gräns för vad man får och inte får göra. Men man inser ju när klimatet håller på att förändras att man måste begränsa sig på något sätt.

C: För naturens värdes skull inför människan?

V: Ja, men inte bara för människan, jag sätter ett egenvärde på naturen också.

C: Som en del av världssjälen då, eller?

V: Mmm...

C: Och du var också en del av det, det var det du sa? Allt är en del av världssjälen? Med den skillnaden att döda ting var enbart en del av världssjälen, medan du är en unik person och har en egen själ?

V: Mmm...

C: En subjektiv själ, en slags vilja, eller en sten kanske har en vilja? Vad nu en sten är? Nu kommer jag med min egen inflikning här, men när jag tänker på en sten så tänker jag att den väl är ett konstruerat fenomen (felsägning... begrepp ska det vara; min anm.) Vi tänker på den här stenen som en avgränsad sten, men jag har aldrig fått uppfattningen att stenen ser på sig själv som en sten. (skratt)

Däremot att den består av atomer och molekyler på en lägre nivå, men att just "stenheten" hos en sten är nånting som vi tillskriver stenen. Precis som vi säger målarfärg om en färg som vi har på en trävägg liksom, Även färger består av en massa komponenter som väl knappast ser på sig själva som målarfärg. Det finns kanske de som tror att färgen har ett självmedvetande... "Åh, jag ska få bli utmålad idag!"... vad tänker du om den saken? Vart uppstår liv?

V: Jaa du... (fundersam tystnad)

Connys intervju med mig, del 1

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så gjorde Conny en väldigt lång och djuplodande intervju med mig härom veckan. Hela intervjun spelades in och nu har Conny också skrivit ner den i sin helhet (vilket jag är enormt tacksam över att han gjorde). Allt som allt blev den ungefär 27 A4-sidor lång.

När jag läste igenom den tänkte jag att det kunde vara lite roligt att lägga upp den här. För att det inte ska bli alldeles för mycket för er att smälta så har jag delat upp den i ett antal delar och kommer lägga upp en del om dagen.

Två saker bör sägas innan intervjun börjar. För det första så får ni ta det för vad det är, alltså ett samtal. Om jag hade fått frågorna i skriftlig form, och fått fundera lite mer över varje svar, så hade svaren förmodligen sett något annorlunda ut.
Sen ska jag också säga att både jag och Conny har gjort vissa små justeringar för att det ska bli lättare att läsa och förstå (jag har till exempel plockat bort en del "kanske", "nog" och "liksom" där jag fann det lämpligt). Men i övrigt så har Conny skrivit ner precis det som vi sa. Då kör vi...


Livsåskådningens sammanhang - Världsbildernas "logiska" träd eller: Hur bildas en åsikt?
(utifrån Sokratisk/Carl Rogers samtalsmetod)


Intervju/dialog med Valdemar Möller


Intro:


Conny: Detta ska alltså bli en slags intervju eller dialog med betoningen på åsikter och varför vi tycker och tänker som vi gör. Och hur vi kommer fram till vår åsikt - om vi nu kommer fram till någon åsikt.

Valdemar: Okej.


C: Jag vill helst vara så förutsättningslös som möjligt, men hur jag än gör så kommer jag ju ha någon påverkan eftersom jag finns och är med i detta sammanhang. Men i den mån jag kan ska jag hålla tillbaka mitt eget, i jämförelse med hur jag ofta kan dra iväg i långtgående egna resonemang när vi har diskussioner. (eftersom jag och Valdemar känner varandra sen förut, så är det förutsättningslösa idealet en utopi).


En Värdering/Åsikt/Övertygelse

Finns det någonting som du anser, någon åsikt som är väldigt tydlig och stark för dig, en övertygelse eller åsikt?

V: Ja, absolut. Flera övertygelser och åsikter skulle jag nog vilja påstå.

C: Känner du att det finns något sammanhang mellan dessa åsikter eller är dom helt oberoende av varandra?

V: Ja, visst finns det ett sammanhang. Vissa saker förstår man kanske inte varför man tycker, men jag tror att det mesta går ihop, att det bygger på en världsåskådning.

C: Har du något exempel på en sån åsikt?

V: Ja. Jag tycker till exempel att vi ska vara rädda om miljön och varandra. Det hänger ihop för mig. Genom att vårda miljön så vårdar man också andra människor och vice versa. Detta är nog det mest grundläggande och utifrån detta bygger vi (jag) kanske alla andra åsikter.

C: Hur tar vi hänsyn till varandra och miljön? Alltså vad innebär det rent konkret? jag uppfattar dig som att det är en princip du beskriver. Vad innebär det alltså att "ta hand om"?

V: Det innebär (funderande tystnad) att man alltid försöker tillämpa empati och förnuft. Fast när det gäller naturen så kanske man inte tillämpar empati, men förnuft i alla fall.

C: Empati är alltså riktat till en person då, när man har förståelse och inlevelse för den, medan naturen inte är lika lätt att se som en person, vilket jag förstår som grunden för den skillnaden du gör där...


Förnuft och Känsla

C: Vad innebär förnuft?

V: Förnuft för mig innebär ett logiskt resonemang. Men det är klart att jag inte alltid handlar utifrån förnuft och logik, utan ibland går jag på känsla också. Så det är kanske fel att säga att man alltid ska handla efter förnuft. Men det bör väl i alla fall finnas med.

C: Så det är alltså inte alltid rätt att handla utifrån förnuft. Så om man har ett logiskt resonemang, men ändå tycker att det känns fel, kan det alltså då vara bättre att gå på känsla?

V: Ja, det kan det vara. Ett klassiskt exempel är ju om man skulle rädda hundra liv eller en person som man känner väldigt mycket för. Även om förnuftet säger att hundra liv vore bättre att rädda, så är jag inte alls säker på att jag skulle göra det.

C: Jo, det låter helt klart som en jobbig situation, tycker jag. Det är alltså en tänkt situation där det finns två valalternativ och det ena alternativet leder till räddningen av din "vän" som du känner starkt för och undergången, döden för hundra personer. Det är ju väldigt intressant ur ett filosofiskt-etiskt perspektiv hur vi bedömer såna situationer.

Gäller detsamma då om man vänder på tanken och vi tänker oss att du uppsåtligen väljer mellan att ta livet av hundra personer eller din vän?

(skratt)

V: Det gäller nog samma sak där tror jag.

C: Vi har alltså en så stark identifikation med våra närstående att det skulle vara väldigt svårt att välja bort dem. Man får ju förstås vara glad att det är så sällan man ställs inför en sån extrem situation. (mitt konstaterande, en öppen värdering).

V: Men när det gäller förnuft och känsla så tror jag att man sällan handlar enbart efter förnuft, eller enbart på känsla. Båda finns med i de flesta beslut man tar. Den ögonblickliga reaktionen är oftast en känsla. Sen kan det hända att man överväger saken mera förnuftigt. Men i slutändan kanske man handlar på känsla i alla fall.

C: Hur vet man att ett resonemang är logiskt?

V: För det mesta kanske det inte är det, för det är så många faktorer man måste ta hänsyn till, och för det mesta kanske man inte kan ha koll på allting. Det jag menar med ett logiskt resonemang är att överväga alla möjliga vägar, och för- och nackdelar med varje val.

C: Finns det något förnuftigt sätt att göra den här vägningen, när man jämför olika saker?

I anknytning till ditt förra exempel om valet mellan 100 människor och en vän, hur skulle du då resonera om valet står mellan att tre personer dör som du inte känner eller att en dör som du inte känner? Då tolkar jag det som att du utifrån ditt resonemang hellre räddar de tre än den ende, eftersom du inte känner någon av dem... är jag fel ute?

V: Ja, det måste ju inte vara så. Även om jag inte skulle känna någon av personerna, kanske jag skulle känna instinktivt mer för en av dem, bara genom att se dem.

Men jag vet inte. Jag funderar på om jag styrs mest av känsla eller förnuft. Jag försöker nog ofta handla efter förnuft. När jag ska fatta något viktigt beslut så tänker jag igenom alla tänkbara alternativ. Men det slutgiltiga valet kanske blir mer på känsla ändå.

C: Begreppet känsla kan ju vara ganska stort. Vad tänker du på när du hör/använder ordet känsla?

V: Alla känslor. Hat, kärlek etcetera. Om jag till exempel skulle bestämma mig om jag skulle åka till en viss plats vid en viss tidpunkt, så kanske det logiska säger mig att jag inte borde det därför att jag har något jag borde göra någon annanstans, samtidigt som jag väldigt starkt känner för att åka till just den platsen. Det var kanske ett dåligt exempel förresten...
Men känsla är ju det svåraste som finns egentligen att definiera.

C: Ja, vad är det som avgränsar ordet känsla från andra ord som exempelvis tanke och förnuft? För det borde väl vara olika saker, eftersom du skiljer på dem.

V: Förnuft är ett försök att tillämpa någon sorts objektivitet även om det kanske är omöjligt. Allting blir ju automatiskt subjektivt eftersom det kommer utifrån en själv.

Men förnuft är kanske känsla också, till viss del.


Subjektivitet - Objektivitet

C: Vad betyder subjektivitet? Jag uppfattar det som att du menar att subjektivitet skulle vara nåt sämre, i den meningen att det minskar objektiviteten... om man nu värderar objektivitet högt.

V: Jag tror inte att jag värderar objektivitet högre än subjektivitet.

Alltså, objektivitet är en omöjlighet så länge det kommer från ett subjekt. Däremot tror jag att naturen är objektiv.

C: I vilken mening då?

V: I den meningen att det inte finns någon hjärna bakom som styr handlingarna, utan handlingarna sker bara.

C: Ser du dig själv som en del av naturen?

V: Ja, det gör jag ju också... (skratt)

C: Om man tänker utifrån ditt resonemang att du är en del av naturen och naturen är objektiv. Då finns det alltså något som är objektivt i dig. Något som kan bli nedtryckt i dig av, något som inte är naturen eller som är en annorlunda form av natur? Någonting subjektivt alltså... Om jag har förstått saken rätt.

Detta måste vi förstås inte ha något svar på. Vi kan ta detta stegvis som vi vill. Vi kan alltså gå en ny väg i tanken om vi vill också.

V: Jag kanske får omformulera mig lite. Så här tror jag; Jag tror att allting är en del av naturen. Och jag tror nog vid närmare eftertanke att det finns något subjektivt i naturen, någon sorts "strävan" efter någonting i allting.

C: Är det att man har en specifik strävan som gör att man blir subjektiv?

V: Mmm, det är nog skillnaden för mig. Att subjektivt så har man ett klart syfte, medan objektiviteten saknar mål. Utan allt är då bara som det är.

Jag vet inte om jag sa så förut, men jag vill nog säga att förnuft är en form av känsla. Att allting vi gör är känslor. Men förnuftet kan stå i motsats till andra känslor förstås.

C: Och om förnuftet då har någon form av logiskt resonemang inbyggt i sig... betyder det då att alla känslor har någon form av logik?

V: Nej, det tror jag inte.

C: Finns det något sätt att se skillnad på dessa känslor som har någon form av inbyggd logik, eller medvetet resonerande, och de som inte har det?

V: Ja. Jag tror att det finns ögonblickliga känslor som fungerar instinktivt. Och övervägda känslor. Att det är en process. Det är det jag kallar förnuft, den processen.

C: Vi är alltså inga kalkylerande datorer utan känsla, utan har alltid nån slags känsla i bakgrunden, som leder förnuftets väg på nåt sätt? Oj, ursäkta nu bröt jag nog upp begreppen (känsla och förnuft) men det beror på att jag är van att se så på saken. Men du menar alltså att de smälter ihop på något sätt?

V: Jo. Jag tror i alla fall att det är det jag menar.

Att söka jobb

Jag har ägnat en del av den här dagen och en del av gårdagen åt att surfa runt på Arbetsförnedr... förlåt Arbetsförmedlingens hemsida och leta efter sommarjobb. Jag upptäckte att de hade en fiffig grej som de kallar för Yrkeskompassen.
"Vilket yrke är du intresserad av?" står det och så ska man få fram en prognos över arbetutsikterna de kommande fem åren. Jag testade med Författare, Rockstjärna och Gud men fick inte några träffar alls... Jag förstår inte vad jag gör för fel.

Nåväl jag har i alla fall sökt några jobb, både i Värmland och i Stockholm. Min tanke är att om jag får ett jobb i Stockholm så skulle jag kunna våldgästa min fars moster i några månader. Hon har en stor lägenhet som hon ändå inte är så mycket i på sommaren så det bör inte vara några problem.
Bland annat har jag sökt jobb som tidningsutdelare, golfbanearbetare, kioskpersonal, försäljare på Gröna Lund och - kanske mest otippat - cykeltaxichaufför. Jag räknar dock ganska kallt med att jag inte kommer få något av dem. Det känns alltid som det är nån hake med varje jobb, antingen ska man ha erfarenhet av jobbet eller så gäller jobbet från april till september (vilket blir lite svårt för mig om det är i Stockholm) eller så är det nåt annat hinder i vägen. Cykeltaxijobbet känns väldigt roligt (det kanske inte är så roligt, men det låter roligt och det är en grym grej att ha med på meritlistan) men det stupar nog på att jag inte hittar helt perfekt i Stockholm. Jag hittar nog visserligen bättre i Stockholm än de flesta värmlänningar men knappast tillräckligt bra för att kunna köra taxi.
Jag har förstås sökt lite jobb i Värmland också. Systembolaget i Karlstad, Hagfors och Munkfors bland annat. Också ett jobb som guide i någon gruva i Filipstad. Det sistnämnda verkade rätt kul men frågan är hur jag ska ta mig dit om jag skulle få jobbet. Ska jag pendla från Karlstad varje dag eller ska jag försöka hitta någonstans att bo på i Filipstad? Nåväl, det får bli en senare fråga.

När man söker jobb ska man ju skriva såna här "personliga brev" också (som förstås är allt annat än personliga). Jag tror jag har skrivit i varenda personligt brev att jag är bra på att hantera stress, att jag är bra på att ta eget ansvar och att jag trivs med att jobba i grupp. Det är förstås lögn så det skriker om det. Jag avskyr stress, jag brukar bli totalt blockerad när någon ger mig snabba instruktioner som jag sedan ska utföra och jag tycker att de flesta människor är puckon som inte går att prata med.
Men vad gör man inte för att få ett hederligt kneg.

Om jag inte får nåt av jobben så funderar jag på att låsa in mig i ett litet rum hela sommaren med bara en dator (utan internetuppkoppling) och tio kilo kaffe och skriva som en tok. Om jag installerade videokameror överallt i rummet som filmade mitt skrivande så skulle jag kunna kalla det för ett socialt experiment också. "Den första dokusåpan med bara en deltagare". Vad säger ni om det?