Liten handbok i skrivandets vedermödor

Man måste angripa orden. Hugga till när de minst anar det, bestiga bokstävlarna, tuta i trumpeterna och rida runt i triumf genom staden med halvflådda meningar upphissade på lansen.
Man får inte vara feg. Inte huka sig i mörkret, inte knacka samma inknackade dörrar och nöta sedan länge utnötta tangenter. Man måste liksom smeka. Låta meningarna sväva i salongerna, låta dem sitta artigt vid middagsbordet och ta för sig av maten, låta dem kuttra och kivas för att sedan… Stopp! Slå sönder allting! Vält statyerna! Riv sönder draperierna!

Ritsch-ratsch-filli-bom-bom-bom.

Räds ej det aviga. Där du går har andra idioter gått förut, klatschat i leran och fått kattpiss i håret. Blivit bespottade av borgare och bönder. Ändå fortsatt gå sina krokiga vägar som varken leder till Rom eller New York, bara till skam och eländes och en skam för vår släkt och hur ska det gå, hur ska det gå.
Men när gyttjan känns alltför trälig och skogen alltför snårig betänk då att motorestraderna byggdes för människor med mål, inte för de som ville stanna och rulla sig i dikena, plocka lupinerna och trä dem i håret, dansa en lustiger dans över land och över hav.

Man måste låta sig smaka, tugga hårda maskrosbollar som man sen spottar ur sig. Det smakar äckligt ibland, så äckligt att du vill spy. Fortsätt då tugga tills det går över. Ibland smakar det sött och sliskigt, då är det dags att spotta.
Man måste lukta, som hästarna nosar sig fram till stängseln och får en stöt måste man känna på gränserna för att bli elektrifierad, för att få kraft att flyga över dem och högt upp i skyarna förvandlas till delfiner som tumlar genom haven fast de inte lärt sig simma.
Men det vet de inte om, därför fortsätter de. Och så måste man fortsätta att gå vilse och komma rätt och gå vilse igen. Och aldrig tro att det finns någon annan väg. För det finns det inte.