Bildning/Utbildning

Jag skrev en krönika till Karlstads Studenttidning häromdagen. Eftersom den var lite för lång för att få plats fick jag stryka en massa, det gör att den nu finns i både en kort och en lång version. Det är den korta versionen som kommer att komma med i Studenttidningen, men här får ni den långa:



Den vanligaste frågan jag möts av när jag berättar att jag studerar litteraturvetenskap är: ”Jaha, och vad ska du göra sen då?”. Inte ”Är det en rolig utbildning?” eller ”Vad får ni lära er?”. Detta säger ganska mycket om vår syn på utbildning idag. Många ser nämligen utbildningen enbart som en transportsträcka, något som man måste ta sig igenom innan man äntligen kan få ett fast jobb. Men utbildning kan lika gärna vara ett mål i sig.

Jag har alltid varit intresserad av att lära mig saker. Det kan handla om historia eller politik, astronomi eller biologi. Det kan vara fullständigt onödigt vetande som jag aldrig kommer ha någon som helst praktisk nytta av men som jag ändå tycker är intressant att känna till. Men det kan också vara saker som gör det lättare för mig att förstå den värld jag har runtomkring mig. Kort sagt; kunskapen är i sig en väldigt stark drivmotor för mig.
Om man har kikarsiktet alltför fast inställt på det jobb man strävar emot riskerar man att glömma bort hur roligt det faktiskt kan vara att lära sig nya saker.

Jag har full förståelse för att alla människor inte trivs inom den akademiska världen med dess krav på korrekta källhänvisningar och en vetenskaplig metodik. Men vem har sagt att alla människor ska läsa på universitet eller högskola?
Jag tycker det är ett problem idag att nästan alla förväntas genomgå en universitetsutbildning. Många är idag väldigt skoltrötta efter gymnasiet, jag tycker därför att det borde finnas större möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden utan att behöva genomgå ännu en lång utbildning. Givetvis ska universiteten vara öppna för alla, men det ska inte ses som något märkligt att hellre vilja gå en annan väg.

Går man bakåt i historien så ser man att universitetet inte alltid har varit en yrkesförberedande institution utan framförallt en plats där man fått möjlighet att studera det man är intresserad av och därigenom utvecklas som människa. Det är först under de senaste årtiondena som universiteten har fått en allt starkare koppling till näringslivet. Samtidigt har det visserligen tillkommit en massa kurser med namn som ”Dialekter och ortsnamn” eller ”Från fabel till manga”. Men det är ändå min uppfattning att det satsas mindre på humanistiska utbildningar och mer på de tekniska utbildningar där flest antal jobb finns idag.

Jag säger inte att det är fel med en koppling mellan universitetet och näringslivet – det är förstås bra för oss studenter att veta vad som förväntas av oss på arbetsmarknaden. Men samtidigt måste universiteten kunna stå fria och erbjuda inte bara den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden utan även sådant som kanske aldrig kommer till praktisk nytta, men som kan vara stimulerande för studenter att lära sig. Det är en svår men nödvändig balansgång.

Därför vill jag slå ett slag för universitet som en plats för bildning, inte bara utbildning!