2008 - Litteraturen

Att leva i samtiden är överskattat skrev Niklas på sin blogg för några dagar sen. Jag kan bara hålla med. Saker blir ju inte sämre bara för att de har några år på nacken även om det är vad reklamen ständigt vill få oss att tro.
Så när jag nu ska ge mig i kast med att sammanfatta året som gått i diverse listor så kommer jag inte ta någon hänsyn till de olika verkens aktualitet. Det är bara listor på schyssta grejer som jag har stött på under 2008 och som jag önskar att fler får ta del av.

Eftersom jag insåg att det skulle bli lite för mycket att skriva om allt på en och samma gång så har jag delat upp det i fyra delar - litteratur, musik, film och händelser.
Vi börjar med litteraturen.


Romaner


1. Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enqvist (1991)
Det finns inga ord som kan förklara hur mycket jag tycker om den här romanen. Jag har ägnat en halv termin och en hel C-uppsats åt att försöka tränga in i den och jag är fortfarande inte trött på den. Enquist säger själv att han har "absolut språkligt gehör" och det kanske stämmer. Han har i alla fall en säregen förmåga att kunna formulera sig så att varje mening borrar sig rakt in i hjärtat. Kapten Nemos bibliotek är inte bara en roman, det är en sammanfattning av ett helt livsverk.

2. Juloratoriet – Göran Tunström (1983)
Jag har läst få böcker som är så mångbottnade och storslagna som den här. Juloratoriet handlar om en släkts öden och äventyr från 1930-talet fram till 1980-talet då romanen är skriven. Det är också en väldigt fin beskrivning av Tunströms hemort, Sunne. Ett romantiskt oratorium på klingande värmländska.

3. Sibyllan - Pär Lagerkvist (1956)
Sibyllan är skriven på ett rakt och enkelt språk utan några onödiga krusiduller. Ett existentiellt livsdrama som dock inte är särskilt svårtillgängligt.

4. Den långa flykten – Richard Adams (1972)
Under några heta sommarveckor slukade jag Richard Adams skildring av Femmans, Kronans, Hassels och de andra kaninernas långa vandring från Watership Down. Det är en roman som påminner om Tolkiens Ringen-trilogi men som på sätt och vis nästan är mer fascinerande eftersom Adams inte hittar på någon fantasivärld utan berättar om vår värld, men sett ur ett mikroperspektiv.

5. Nedstörtad ängel - Per Olov Enquist (1985)
Enquist skrev bara en roman under 1980-talet och den är därtill bara 150 sidor. Men vilken roman sen! Nedstörtad ängel handlar om Pasqual Pinon som föds med två ansikten och visas upp på cirkus, en mentalsjuk pojke vars mord inte tycks ha några motiv och Bertolt Brechts kärlekshistoria med Ruth Berlau. På något sätt lyckas han väva ihop dessa historier till en berättelse om kärlek, den typen av kärlek som det inte går att värja sig emot, som man dras till vare sig man vill eller inte.

6. Sov du så diskar jag – Stig Claesson (2004)
I början av året dog Slas, en av Sveriges bästa författare. Vill man vara lite elak kan man säga att om man har läst en Slas-bok så har man läst alla. Fast det stämmer inte. Stilen i Slas jättelika produktion känner man igen direkt, man varje ny bok man läser är ändå väldigt speciell. Den här boken är ömsint, karg och grubblande. Precis så som jag gissar att Slas själv var.

7. Gregorius – Bengt Ohlsson (2004)
Bengt Ohlsson lyckades med konststycket att skriva en uppföljare till Hjalmar Söderbergs berömda roman Doktor Glas som inte bara är lika bra utan faktiskt bättre. Gregorius är skriven på ett språk som liknar Söderbergs, det är alltså gott om inre monologer och stockholmsromantik, men den blir ändå inte ett simpelt plagiat. I den här romanen är pastor Gregorius inte någon ond demon utan en vanlig människa med både brister och förtjänster. Det är kanske det mest trovärdiga personporträtt jag har läst.

8. Förvillelser – Hjalmar Söderberg (1895)
Jag hade bara läst en novell av Söderberg tidigare, men under 2008 läste jag i alla fall två av hans romaner. Är man, eller har någon gång varit en ung gymnasist, med kärleksproblem och ångest för framtiden är det lätt att känna igen sig i Söderbergs romaner. Det är väl därför som de fortfarande är väldigt populära så här drygt 100 år senare.

9. Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
Jag hade kanske lite för höga förväntningar på den här romanen. Den är på intet sätt dåligt, men kanske ändå inte så bra som jag trodde innan. Men jag ser i alla fall fram emot att läsa mer av Söderberg, till exempel Historietter, Den allvarsamma leken och Martin Bircks ungdom.

10. Slutet på världsnyheterna – Anthony Burgess (1982)
Man kan säga mycket om den här romanen, men jag tänker inte göra det nu. Den handlar i alla fall om Sigmund Freuds liv, Trotskijs besök i New York 1917 och jordens undergång. Den är kanske lite för lång för sitt eget bästa men bitvis är den väldigt underhållande.

11. Ett annat liv - Per Olov Enquist (2008)
Enquist släppte ju faktiskt en ny bok 2008 också, som blev väldigt uppmärksammad i media. De flesta artiklar kom att handla om Enquists alkoholism under 1980-talet och början av 90-talet, vilket jag tycker är lite synd. Inte för att det är ointressant att läsa om, men det är ändå en ganska liten del av den här långa självbiografin. Mest fascinerande tyckte jag att det var att läsa om hans ungdom och jämföra det med hur han tidigare har skildrat den i fiktiv form. Men det var också kul att läsa om hans ungdomsår i Uppsala. Enquist är, och kommer förmodligen förbli, en väldigt engagerande författare.

12. Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist (2004)
Låt den rätte komma in är den bästa skräckromanen jag har läst på svenska, i alla fall som skrivits i modern tid. Fast det i sig säger väl inte så mycket. Jag tycker i alla fall att det är kul att det finns någon som kan skriva om vampyrer och zombies och placera handlingen i en svensk förortsmiljö utan att det känns löjligt.

13. Brorsan är mätt - Mirja Unge(2007)
Jag kommer ihåg en föreläsning i våras där vi diskuterade den här novellsamlingen, de flesta var överens om att den var rätt bra, förutom en äldre herre som ansåg att den inte kunde klassas som "riktig litteratur" eftersom Mirja Unge skrev som en sexåring. Det kan man förstås tycka men då har man också missat poängen med Unges prosa. Hon kan säkert skriva vanligt om hon vill, men det som gör många av hennes noveller intressanta är just hennes barnsliga användning av språket. En mening kan till exempel se ut såhär: "Det blev nån oro efter att dom ringt, gick runt där i lägenheten gjorde jag och jag hade ju och läsa men inte kunde jag läsa för den där oron som kommit och inte försvann."
Jag gillade hur som helst stilen på novellerna så mycket att jag skrev en egen novell som var i nästan precis samma stil.

14. Jpod – Douglas Coupland (2006)
De första kapitlen av Couplands Jpod är väldigt roliga, sen börjar den tyärr gå lite på tomgång. Men det är nog en av de bästa moderna samtidssatirerna man kan läsa.

15. Händelser vid vatten - Kerstin Ekman (1993)
Händelser vid vatten hade kunnat vara en riktigt bra roman om den hade varit typ hälften så lång. För det första så är korta romaner nästan alltid bättre än långa, för det andra så är jag inte tillräckligt naturintresserad för att gå igång på de detaljerade beskrivningarna av de norrländska skogarna. Det är säkert väldigt målande beskrivet men jag fastnar ändå inte för det. Bortsett från det är den intressant som samhällsskildring och drama. Det makliga tempot gör att den aldrig blir särskilt spännande men jag tror ändå att den skulle göra sig bra som film eller tv-serie om man skar bort lite.

16. Jerusalems natt – Sven Delblanc (1983)
Jerusalems natt är en idéroman som handlar om den romerska belägringen av Jerusalem år 70 e. kr. Den kretsar kring teman som tro och vetenskap. Fascinerande, även om jag tycker att Delblanc skriver på ett ganska torrt och tråkigt sätt.

17. Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist (2005)
Tyvärr inte alls lika bra som Låt den rätte komma in, men som ren nöjesläsning är den ändå helt okej.


Dramatik och Lyrik

1. Svart som silver – Bruno K. Öijer (2008)
Ingen skriver poesi som Bruno K. Öijer. Så enkelt och ändå så magiskt.

2. Aniara: en revy om människan i tid och rum – Harry Martinson (1956)
Martinsons diktsvit om en oändlig rymdfärd är lite som att ge sig in i en märklig dröm. Inte undra på att karln fick nobelpris.

3. I Väntan på Godot – Samuel Beckett (1952)
Pjäsen där ingenting händer två gånger förtjänar sin klassikerstatus. Kanske mest för att den är så jävla rolig. När man säger Beckett är humor kanske inte det första folk kommer att tänka på. Precis som när det gäller Franz Kafka ser man gärna ett gravallvarligt ansikte framför sig. Men dessa båda herrrar är ju faktiskt något av det roligaste man kan läsa. Och det skriver jag inte bara för att verka pretto utan för att jag faktiskt tycker det.

4. En midsommarnattsdröm – William Shakespeare (1595-96)
Shakespeares pjäser ska förstås inte bara läsas utan ses på en scen. Men det kan vara ganska kul att läsa dem också. Att skriva en komedi som man forfarande kan skratta åt mer än fyrahundra år senare är stort, riktigt stort.

5. Hamlet – William Shakespeare (1600-1601)
Det har skrivits mer om Hamlet än om något annat drama i hela världshistorien. Så jävla fantastisk tyckte jag faktiskt inte att den var, men det som gör texten intressant är väl att den ständigt kan omtolkas och ge upphov till nya uppsättningar.

6. Bekantskap önskas med äldre bildad herre - Kristina Lugn (1983)
Kristina Lugn är inte bara den sävliga rösten som ibland hörs på radio och i tv-programmet Babel. Hon är också en väldigt bra poet, vilket man lätt kan glömma. Den här diktsamlingen är både romantisk samtidigt som den är befriande syrlig och ironisk.

7. Räddad - Alfhild Agrell (1883)
Alfhild Agrells pjäs från slutet av 1800-talet har starka likheter med August Strindbergs Fadren och Henrik Ibsens Ett Dockhem. Men det som gör den mer intressant är att den är skriven av en kvinna. Det är en ganska klockren satir över hur kvinnan förväntades vara och bete sig under den här tiden och blev också ett väldigt viktig inlägg i debatten om vem som skulle få vårdnaden om ett barn vid skilsmässa. En recension av Östgötateaterns uppsättning av pjäsen hittar ni för övrigt här.

8. Flugorna - Jean-Paul Sartre (1943)
Som en sammanfattning av existentialismens idéer är Flugorna mycket bra, men som roman betraktat blir den ändå lite tråkig. Sartre var nog en större filosof än författare trots allt.