Den enes pucko den Andres Lokko

Jag lyssnade på ett radioprogram om 90-talets popmusik igår där bland annat Andres Lokko, Fredrik Strage och Linda Skugge medverkade. Och plötsligt insåg jag hur mycket dessa personer har påverkat mig. I synnerhet Andres Lokko.

Jag är egentligen för ung för att kunna bli nostalgisk över 90-talets indievåg. Jag började lyssna på popmusik på allvar 2000-2001 då jag var 15-16 år. Innan dess var det mest hårdrock. När jag var mellan 15 och 20 år slukade jag alla texter om popmusik som jag kunde komma över. Att läsa om musiken blev minst lika viktigt som att lyssna på den. Till viss del är det väl kanske så fortfarande, men på senare år har jag tröttnat ganska mycket på musikjournalistik.
Särskilt noga läste jag musiktidningen Sonic och musiksajten Feber som drevs av fyra av de absolut bästa musikjournalisterna i Sverige; Andres Lokko, Jan Gradvall, Lennart Persson och Mats Olsson. Feber lade ner i början av 2002 men de bästa texterna samlades i en bok som jag självklart köpte. Jag tror att jag har läst vissa av recensionerna i den boken 20 gånger.
Det är ju nämligen så att vissa personer har en förmåga att skriva på ett fantastiskt underhållande och intresseväckande sätt. Mats Olsson är ett lysande exempel på det. Jag är nästan inte alls intresserad av sport, men när Mats Olsson skriver om sport så läser jag det ändå bara för att han skriver så jävla bra. När det gäller Andres Lokko så har jag med åren utvecklat en väldigt stark hatkärlek till honom. Jag beundrar verkligen hans intensiva och genuina intresse för popmusiken. Jag tror också att vi har han en ganska likartad musiksmak. Men ibland kan jag bli väldigt trött på hans überironiska attityd och kategoriska uppdelningar. Som bäst är han nästan när han struntar i att försöka vara rolig (ibland är han i och för sig väldigt rolig) och provocera och bara skriver passionerat om musik.

Hur som helst. Bland de personer som har påverkat mitt musiklyssnande mest skulle jagg nästan tro att Andres Lokko kommer på en fjärdeplats.
På förstaplatsen kommmer antagligen min pappa. Om det inte hade varit för att mina föräldrar spelade väldigt mycet musik under min uppväxt så hade jag kanske aldrig blivit så intresserad som jag är. Genom pappa har jag fått kärleken till klassisk musik och till svensk och brittisk progg. Det är kanske inte den typen av musik som jag lyssnar mest på, men jag tror ändå inte man kan underskatta hans påverkan.
På andraplats kommer min farbror som först introducerade mig för Lars Winnerbäck och därefter för Bruce Springsteen.
På tredjeplats kommer min klasskompis från gymnasiet, Petter. När jag övergick till att börja lyssna mer på popmusik så blev han min viktigaste mentor. Om Petter gillade något så kunde jag vara ganska övertygad om att det var bra.

Och på fjärdeplats kommer alltså Andres Lokko. Därefter kommer förmodligen ytterligare några musikjournalister till exempel Per Bjurman, Jan Gradvall, Markus Larsson och Håkan Steen. Men det var genom Lokko som jag upptäckte Motownpopen, The Jam, Ed Harcourt och en hel del annat. För det ska han ha tack, hur elitistisk han än må vara.