Jakten på den förlorade fredagskänslan

Det är fredag eftermiddag och allt känns ungefär som vanligt. Inget pirr i magen, inga höga förväntningar, inget rastlöst väntande. Det var längesen jag kände det där speciella fredagspirret.
När jag var liten var fredagar väldigt speciella. Det var enda dagen i veckan då jag kunde äta godis och se på tv hela kvällen. Det var också på fredagar som de bästa tv-programmen gick. Disneydags, Fångarna på fortet, Sikta mot stjärnorna och så vidare. Idag heter helgunderhållningsprogrammen Idol, Let's Dance och Stjärnor på is. Det är väl ungefär samma sak, det är bara det att jag inte känner mig så lockad av den typen av program längre.
Under högstadie- och gymnasietiden var fredagar också speciella. Jag minns att vi ibland brukade ha mattelektioner sist på fredagar och hur jag då brukade sitta och glo på klockan och räkna sekunderna till lektionen var över och man fick stega ut i friheten. På den här tiden gick man ju bara ut på helgerna också. Numera, när jag pluggar på universitetet och bor i en lite större stad, så kan jag gå ut nästan när jag vill. Jag föredrar till och med att inte gå ut på helgen eftersom det alltid är så mycket folk ute då. Man får trängas i garderober, någon spiller öl på en och på dansgolvet spelas det nästan alltid kass musik.
Sedan jag slutade gymnasiet har jag levt ett ganska oregelbundet liv. Dagarna kommer och går, ibland flyter de ihop. Jag går och lägger mig sent och går ganska sällan upp före klockan 9 på morgonen (idag gick jag dock upp 07.20!).

Vad jag försöker säga är väl att jag skulle tycka att det vore ganska skönt med en stabil tillvaro. Samtidigt som jag är livrädd för att fastna i det där livet där varje vecka är den andra lik och det enda man har att se fram emot är fredagsfyllan och fyra veckors semester.

Tomas Öberg i bob hund har skrivit många kloka saker, men de ord som oftast poppar upp i mitt huvud är en rad ur "Nu är det väl revolution på gång?":
"Jag vill att allt ska bli som vanligt, ändå är det det som jag fruktar mest."
Precis så är det.